Hjälp och halleluja
Adventstid är en tid av förberedelse och väntan.
Vi är kanske inför julfirandet lite som Martha i Bibeln, systern som stökade och ordnade det fint för Jesus och hans efterföljare som besökte Marthas och Marias hem. Maria hade satt sig ner vid Jesu fötter för att lyssna.
Ibland förminskas Martha i de här andliga sammanhangen, men jag tror inte att Jesus ville förminska, för det passar inte in på honom som Guds son. Jag tänker att vi av texten och av hela Nya Testamentets budskap behöver ta till oss att det ena stöder det andra. Jakob frågar i sitt brev var vår tro är utan gärningar? För Abraham och Luther betonas starkast att vi blir frälsta av tro allenast. Och allt det här är ju sant. Det är en balansgång av att sitta vid det heliga och att låta sig ledas att tjäna andra människor med de pund, de talanger, gåvor vi fått. Men nåden är a och o.
Så har vi Elia i första konungabok som möter den fattiga änkan som bara har mjöl kvar för ett sista bröd för henne själv och för sonen. Då ber Elia henne ändå ge också honom av brödet, med löftet om att deras olja i kruset och mjöl i krukan inte ska sina under svältåren. Kvinnan bakar brödet och ger det åt Elia och mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren sagt genom Elia. När vi delar med oss får vi.
Bibeln är fylld med de här härliga exemplen och budskapen som dels är motstridiga och dels så otroligt sanna. Sitt stilla och begrunda Guds ord, var aktiv. Ge bort, dig ska inget fattas. Som ordspråket ur Predikaren: sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd kommer det tillbaka.
Vi har tänt vårt första ljus och sjungit Hosianna. Hosianna betyder både hyllning och ett rop på hjälp. Här i den här spänningen får vi leva hela vårt kristna liv. Så får vi tända våra adventsljus och vara Martha när vi förbereder julfirandet med gåvor vi vill ge, tid vi vill dela med andra människor och vi får vara Maria och lyssna in vad julfirandet egentligen handlar om.