Bakom murar bortom murar spirar ändå hopp
Hundra berättelser ur ett belarusiskt fängelse. Det är advokaten Maksim Znak som smugglar ut sina små historier som om de flög ”som målade av Marc Chagall över fängelsemurar, gränser, språk” (citat: Walzhyna Mort) Och jag undrar med boken (Zekamerone) slutläst i min hand å ena sidan hur de där papperen kom ut och kunde tryckas å andra sidan hur han mår i fängelset efter att boken gavs ut? Har han fått sitta i isoleringscell, fått sitt tioåriga politiska straff förlängt, något annat?
Var hämtar dessa människor, som kämpar för det rätta mot en diktatorisk och korrumperad regim, sin styrka, sitt andhål? Själv skulle jag vittras sönder och falla in i ett oändligt mörker om jag inte hade min Frälsare Jesus som fångar upp mig i fallet, låter mig ligga i hans händer tills jag vilat ut, gråtit ut, samlat ny kraft mot ondska och orättvisa – och ändå lider jag inte av förföljelse, sitter inte i fängelse. Jag bara läser tidningar, möter sargade människor via mitt diakonala jobb, ser tevenyheter, läser böcker och kan vara inrullad i en varm pläd, knäppa på tekokaren när jag vill, ta en varm eller kall dusch beroende på årstid, baka en äppelpaj.
Kanske Jesu händer ändå finns där bland människor som kämpar för rättvisa, som blir arresterade bara för att de har andra tankar om en tillvaro, stängs in för att de reser sig mot lögn och mutor, läggs i bojor för att de vill tro på en bättre värld. Han fanns ju i mitt liv också innan jag själv blev medveten om det.
Jesus sträcker ut sina händer, fångar upp oss, inväntar vår tid.
Solen har sin gång, havet brusar upp och lägger sig till vila, natten är lång, men det finns tecken, osynliga vägskyltar som visar vägen, som hjälper oss till räddningens hamn. På kajerna lyser många små lyktor, också de vinkar om att inte ge upp, att låta ljuset lysa i mörkret för då kan det inte vara enbart mörkt.