Klara av att se
Anna Sourander, journalist på ÖT skriver i en kolumn i slutet på oktober att vi är skyldiga att inte vända bort blicken från lidandet den civila befolkningen genomgår i Gaza och i Israel. Endast om omvärlden aktivt försöker påverka läget kan det bli fred. Det här blogginlägget ska inte handla om den förfärliga konflikten, utan mer på rätten att också skydda sig själv. Visst är det sant att mänskligheten och speciellt vi medborgare i trygga nordiska välfärdsstater har ansvar för att se och hjälpa lidande människor över hela världen. Om fler människor gjorde något konkret för nöden i världen, skulle världen se bättre ut.
Men, det finns också människor som inte i vissa stunder kan ta in mer världssmärta, på grund av att de redan har för mycket ångest, för mycket rädsla. Jag känner mig oftast för överdrivet empatisk, tar alldeles för lätt åt mig och tror att saker är mitt fel. Då är det kanske förståeligt, om än lite barnsligt, att min första reaktion på Hamasattacken, var känslan av att nu räcker det, kan inte de där terroristerna förstå att världen brinner utan att ställa till ännu med mer våldsdåd. Sådana saker brukar ju förstås inte hindra terroristorganisationer. Kanske är det då bra att påminna sig om att fast jag är delskyldig till den globala uppvärmingen, till att ha undermedvetna fördomar och till att samla skatter på jorden så är jag faktiskt inte det minsta skyldig till Rysslands angreppskrig eller Israel/Palestina-konflikten. Förstås ska det ju inte hindra en att göra det man kan för att göra världen bättre.
Men till er andra som också är känsliga människor vill jag säga: ingen behöver vara en jourande misärskådare. Vi behöver inte känna starka känslor för alla konflikter i världen samtidigt. Det här tangerar också vad jag tänkt om förbön. Förstå mig rätt, jag tror på att förbön är ett sätt att vara med om att bära varandras bördor. Ibland kan det bli för mycket bördor att bära, om det för ofta slungas nyheter om bekantas dödliga sjukdomar. Tyvärr väcker förbön för sjuka ibland rädsla i mig själv för samma sjukdomar. Samtidigt är det en stor trygghet att veta det finns många som ber ifall det behövs. Jag har på senare tiden märkt att bön också kan användas lite som en tvångshandling. Jag märker att jag berättar åt Gud alla saker som inte får hända, som att jag på något sätt försöka kontrollera att Gud inte missar något. Då kan det till och med hända att jag borde nöja mig med en kortare bön som jag inte upprepar, eftersom bönen blir en sorts orospåminnelse.