Att se tillsammans med andra
Jag låg i soffan och scrollade på telefonen, skummade igenom kommande konserter, vet inte hur jag, kanske via föreningen Karmels sidor kom över ett youtube-klipp från en synagoga i Sydafrika från den 9 oktober. Synagogan var fylld av män, kvinnor och barn som samlades för att bära fram böner för pantfångarna (som Hamas tagit) inför Gud. Jag deltog i min soffa. Bönen rörde sig som en utdragen gråt ur urminnes tider, en gråt som aldrig egentligen tystnat, utan flutit fram som en underjordisk flod för att gång på gång i historien stiga till ytan och översvämma synagogorna, hemmen, hemvisten för alla utspridda judar i världen.
Nelly Sachs dikter för oss också både bakåt och framåt i historien:
kvällssolen har du anammat i ditt blod/ som en smärta som söker den andra./ Lång är din skugga/ och det har blivit sent för dig,/ Israel!/ Så lång väg från välsignelsen/ längs eonen av tårar.
Så sitter jag på kökspallen och kokar gröt söndag morgon och läser Ylva Pereras berörande krönika när hon sitter på badrumsgolvet medan dottern badar och de lyssnar på palestinska dikter. I dikterna jag lyssnar till på badrumsgolvet går det inte att förneka att det är människor som talar, något som annars är så lätt att glömma nu. Och Perera avslutar med: dikterna blir en inbjudan till att se tillsammans med andra. Och på något sätt vara med i bön – vill jag tillägga. Liksom psalmerna i Psaltaren är en bönbok och psalmerna i psalmboken likväl kan bes som böner är dikterna de djupa orden, människans djuplodande och vidsträckta själssystem som når ut som svampmycel från människa till människa för att hjälpa oss att förbli medkännande människor, reflekterande, empatiska, hudlösa.
Ylva Eggehorn skriver i samlingsutgåvan ”Stränder in mot ljuset”:
Så slår grönska upp ur tunga mörka stenar: en hand sattes emot här/ en värme som kunde avlyssna/ de infrusna hjärtslagen.../ dova rop/ har vi alla hört/ i obevakade ögonblick
Davids ord ur psalm 143 får genljuda i en krigisk värld, ge oss hopp, ändå: Jag minns förgångna tider/ och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.