En plats vid havet
Vi kom ut till skärgården halv elva på kvällen. Jag såg knappt min hand framför mig när jag försiktigt tog ett steg i taget för att med foten känna hur stigen går fram mot huset. När jag stiger ut ur det tätare mörkret bland träden, ut på den lilla gräsplätten före sandstranden och havet tar vid, överväldigas jag av stjärnhimlen. Havet som susar och brusar, vågor sköljer mot land och miljarder små stjärnor man aldrig kan se i en upplyst stad flimrar, skimrar, gnistrar.
Det är nästan för mycket för en liten mänska att uppleva.
Och jag vet att jag gjorde rätt som föreslagit att min man och jag skulle ta oss ut till landstället så här sent efter en födelsedagsfest. Hela min kropp ropade efter hav och skog. Men så här hade jag ändå inte väntat mig att bli välkommen av naturens Skapare, av min Frälsare och Gud.
Jag säger ingenting när jag ligger mellan lakanen och hör havets brus, för min kropp är för trött. Men mitt inre bultar av tacksamhet. Jag ligger som i livmodern, jag ligger i Guds stora famn och alla problem, alla olösta frågor drunknar i himmelens och havets storhet, i det större, det fantastiska, i Herren själv. Här får jag vila och lasta av alla bördor. Jesus säger att hans ok är milt. Hans börda lätt. Ibland bär jag allt själv, märker inte hur jag samlar på mig.
Den natten blev avlastningen och själavården väldigt konkret. För en känslig mänska kan stadsljuden slå som spikar in i en trött kropp. Då behövs hav som omhuldar, stjärnhimmel som visar proportioner, en liten stuga mitt i det stora, ett enkelt hem mitt i livets komplexitet.
Tacksam för andhål. Tacksam för platser som skänker mig ro. Tacksam för att få lämna mitt liv och mina bekymmer vid Kristi kors.
Jag lägger mig ner i frid och sover. Du, Herre, låter mig bo i trygghet. (Ps. 4:9)
