Ett tidigt morgontåg
Jag sitter i ett tidigt morgontåg och läser mina whats app-meddelanden på väg till Böle för att byta tåg till Vasa. Framför mig har jag diakonidagar.
När jag tittar upp från telefonen ser jag solen leta sig fram mellan träden, smeka trädtopparna, röra sig in mellan buskagen och jag blir betagen. Ser mig snabbt omkring (som ville jag dela upplevelsen) och ser fem andra passagerare, var och en stirrande in i sin mobiltelefon, som också jag nyss gjorde. Men solen den har funnits och finns där hela tiden med sina gyllene morgonstrålar. Få ser den.
Det blir en påminnelse för mig om att sådan är Gud. Han finns här hela tiden både när jag sysslar med annat och inte ägnar honom en tanke lika som när jag uppmärksammar Honom. Jag är med er alla dagar till tidens slut, säger Jesus. Sök mig och ni ska finna mig. Närma er mig och jag ska närma mig er. Jag överger er aldrig. Sök mitt rike och också det andra ska tillfalla er. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten. Jag är vägen, sanningen och livet. Den som tror på mig ska inte förgås utan ha evigt liv. Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.
Tåget susar på sina spår, fler människor stiger på. Solen är med hela vägen till Vasa. Men jag ser inte så mycket ut genom fönstret för jag läser och stundtals pratar jag med mina diakonikolleger som också är med på tåget. Men min resa är förvandlad. Jag är fylld av lugn och förhoppning, vet att livet är större.
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.
Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps. 139:1-3, 5-6, 23-24)