Väntan på hägern
Hägern kom äntligen. Och nog har jag väntat och tittat med en utdragen blick från glasverandan ut på sandstranden, stenmuren, ställt mig på verandatrappan, litet längre fram så jag ser bakom tallen som ligger böjd över utsikten, och kikat om den möjligtvis skulle ha satt sig på stora röda stenen längre ut i vattnet som den gör då och då. Men ingen häger och jag har lagt mig. Och jag har stigit upp tidigt och gått ut och kissat och rört mig tyst ifall den nu skulle ha satt sig på vår strand. Men förgäves. Inte.
Så är semestern slut och jag sitter och lägger en av sommarens sista patienser vid verandabordet. Ser ut över det lugna havet, säger att nu ska jag ännu vänta och se tills jag inte ser korten längre, ytterligare plockar jag fram en lampa, drar ledningen så att den räcks, lägger ut mina damer och knektar och tior tills ögonen värker, men ingen häger på plats.
Söndag morgon öppnar jag mina ögon och tittar ut över havet helt utan förväntan på att se hägern, för om den tidigare visat sig har det varit på kvällen eller fyrafem-tiden på morgonen. Nu är klockan halv sju och jag ska tömma blåsan, söker tröjan som hänger över stolen, tittar som alltid ut över havet, och då står den där på sina långa smala ben, svänger på huvudet nonchalant, att vad tänkte du, och med mig har jag min fru. Jo, de är två. De rör sig på sina pinniga gulröda ben ut i strandvattnet, av och an på stenmuren invid. Jag står alldeles tyst och orörlig och iakttar dem båda två. De flaxar till, breder ut sina gråsvarta vingpennor, i ett svep flyttar de sig tio meter, spankulerar en stund till på grannens vida sandstrand tills de lyfter och säger god höst.
Inte endast denna gång händer det, utan många gånger under min vandring med Gud: Jag har väntat, bett, misströstat och när jag minst anar det finns bönesvaret där, och mer fulländat än jag kunnat ana, det liksom faller mig i famnen, överrumplar och all svår väntan bleknar.
Jag letar igen fram psalmisten:
”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet. [ ]Ty du gläder mig, Herre, med dina gärningar, jag vill jubla över dina händers verk.” (Ps.92:2-3,5)
Tack, tack för det oerhörda att få se, att få vara med, att låta vara.
