Min längtan att få tillhöra
Fågelkvitter hörs genom det halvöppna fönstret. Men det är inte det som väckt mig den här morgonen. Jag tror det är Guds Ande som försiktigt blåst på mig, vidrört min själ så att min bön om att få vakna i tid till morgongudstjänstens klockringning uppfylls.
Nu hör jag ett svagt klingande och ett starkare plingande och ett ömt rus av klockor, asplöv som förvandlats till silverbjällror sveper i luften. Ringningen, klangen, plinget virvlar i skyn, når in genom öppna fönsterspringor, samlar, kallar alla som vill och önskar till gudstjänst. Klockan är litet över halv fem på morgonen och jag ligger stilla och lyssnar, stiger snart upp och går rufsig iväg genom den tidiga morgonen mot den ortodoxa morgongudstjänsten i Nya Valamo. Därför är jag ju här.
Hjärtat längtar, värker efter Gud. Jag ser Honom i de tända ljusen, hör honom i psalmerna och Fader vår som läses upp, sätter mig i ett sidorum och hör, ber medan mumlet från stora salen pågår i min bakgrund. Ikonerna vakar över mig, som änglarna som fanns vid min säng i natt.
Och samma upplevelse kan jag ha på verandan på landstället vid havet när en doppingfamilj besöker vår strand, dyker upp, dyker ner, spritter över vattenytan i pur glädje. Havet glittrar, vågorna drar mot stranden, havet mörknar och molnen reser sig från syd lilafärgade, majestätiska. Havet lugnt, stilla, så att en tunn kvist hörs när den singlar mot marken. Månen stiger upp ur kvällen och berättar om stjärnor och drömmar och allt som är större än allt som är stort.
Min längtan att få tillhöra Skaparen, att få vara i det renaste, vackraste, ömmaste, mest äkta. Att få vara jag helt och hållet, att få vara du, att få vara vi, att tillhöra, ge och få och dela.
När jag går ut i vardagen får jag bära med mig klockringningen som kallar och vägleder mig. Den kan finnas där inom mig liksom havet och skogen sedan barndom mitt i stadens rush, tutande bilar, tunga matkassar. Så kan min hand läggas mot magen eller hjärtat, litet så där i smyg, och jag vet, jag vet att jag bär den där skatten med mig.
Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himlen. Visa mig den väg jag skall gå, till dig upplyfter jag min själ. (Ps 123, 143)