Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus

Mia Anderssén-Löf 18.07.2023

När hennes svarta hår glänste i solen kunde man se att det var blåsvart. Det kändes annorlunda att fläta det och hela hon doftade av främmande kryddor. När det blev vårfest bar hon en klänning som kom som från en annan värld – en ljusblå med skira volanger. Exotisk. Hennes mamma hade ett stort och varmt leende, som min.

Min hemby utanför Jakobstad på 90-talet var en multikulturell miljö. Gränserna mellan ”oss” och ”dem” bleknade bort och försvann: på skolgården, i väntrummet, på grillfester och föräldramöten. Kvar fanns det som förenade oss – målet och drömmen om ett gott liv i ett gott samhälle. Politik i sin utlevda form, kan man kanske säga.

Jag skäms ännu över att jag en gång frågade min vän om hon längtade hem, till sitt hemland. Hennes blick stelnade till, och hon vände bort sitt ansikte. ”Jag kan aldrig åka tillbaka,” sa hon stumt. Hon tog inte ordet ”hem” i sin mun. Plötsligt förstod jag. Det fanns inget ”hem” att åka tillbaka till. Hennes hem var hos oss. Hennes hemby var min hemby – likafullt hennes som min. Hon hade ingen annastans att gå. Inget annat land, ingen alternativ barndom. Och jag hade, med min fråga, skapat ett avstånd. Jag hade fått henne att känna sig utanför, som en främling.

Människan är en känslig varelse. Rätten att få finnas till, höra till och ta plats må vara hur grundlagstryggad som helst. Men om vi inte bekräftar den i ord och handlingar när vi lever tillsammans, väger den lätt mot upplevelsen av utanförskap. Det erfor jag bittert som nioåring, jag såg det i hennes stelnade blick.

Om en nioåring med en okänslig fråga kan få någon att känna utanförskap, hur mycket kraft har inte en offentlig persons ord och handlingar – eller tysta medgivande.

Nu har jag en nioåring och vi satt häromdagen och åt våra frukostflingor. Jag hade läst dagens nyheter och han ville veta vad som bekymrade mig. ”Det kan hända att regeringen faller ikväll”, sa jag med en oplanerad ton av apokalyptisk dramatik. Så naturligtvis ville han veta vad och varför, vem och hur.

Det tog oss en halvtimme att reda ut vad demokrati och rösträtt är, hur en regering blir till, vad invandringspolitik är och vad rasism är.

Men hur förklarar man för en som inte ser hudfärg vad rasism är? Mitt barn växer liksom jag upp i en multikulturell omvärld, men med en avgörande skillnad: illusionen om ett enhetssamhälle finns inte längre. Också jag kan med lätthet säga att det var en illusion, även om den tedde sig som myt på 90-talet: sann för den som tror på den. Fortfarande kan uttryck som ”Finlands folk” blåsa liv i illusionen om enhet, lite som klåda i ett några dagar gammalt myggbett. För honom är homogenitet, likformighet, inget självändamål. Och annorlundahet är inte en exotiskt fläkt från en annan värld. Det bara är, här och nu.

Jag försökte förklara för honom vad rasism är. Om hur det finns de som tänker, att det bästa vore om hit inte kom några människor någon annanstans ifrån – någon som är annorlunda, ser annorlunda ut, tänker annorlunda och tror annorlunda. Jag utvecklade tankegången, och hans stora blå ögon blev om möjligt ännu större och blåare. ”Men mamma, är inte alla lite annorlunda?”

Han fortsatte med en referens till en kaffereklam, som menade att muggarna är olika, men kaffet är detsamma, och att vi alla är likadana inuti. ”Det är förresten inte heller sant,” sa han med eftertryck. ”Vi är inte alls lika inuti. Tvärtom är ju allihop olika. Det enda som är lika med oss är att vi är människor.”

Ja, jag älskar mitt barn och ser honom med rosa linser, men jag önskar att jag hade formulerat det själv.

”En människa är en människa är en människa”, sa den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.

Om vi inte bekräftar och försvarar människovärdet faller Finland ihop som ett korthus. Om inte inte alla människor är lika värda, vad motiverar vår demokrati? Om inte alla människor har rätt att leva tryggt och söka skydd för sitt liv, vad är grunden för vår socialpolitik, invandringspolitik, rättsamhället? Om inte alla människor har rätt att vara del av samhället, varför den fria bildningen? Och om inte alla människor har rätt att växa och utvecklas, varför tryggar religionsfrihetslagen rätten att formulera sin tro och dela den med andra?

Nu har frågan ställts. Är alla människor lika värda? Hur ska vi förstå de grova formuleringar som väckte frågan, och de svepande förklaringar, urskuldanden och ambivalenta ursäkter som gavs för att besvara den? En fråga av den här digniteten, människovärdet, som är grunden för det samhälle vi känner som vårt, måste besvaras med stadig blick.

Jag kommer att ge mig själv och min familj det svar jag upplever att jag inte fått. På onsdag 19.7 kl. 17 går jag med i ett demonstrationståg från Ständerhuset till Riksdagshuset för att efterlysa en nolltolerans mot rasism och för att markera att människovärdet är okränkbart.

Jag önskar att frågan aldrig hade ställts. Jag längtar tillbaka till den tid, när alla människors lika värde var en självklarhet. Ja, jag vet att kultur är en väv som vävs av oss som lever och är. Såtillvida är den ny för varje ny tid, det inser jag. Men att vi skulle riva upp väven ända tillbaka till trådarna i varpen trodde jag inte.

Vi kan inte välja vår tid – men nog vad vi säger och gör. Nu är tid att bekräfta alla människors lika värde, i ord och i följdriktig handling.

Mitt plakat och hans.
Mitt plakat och hans.

Människa. Han studerar filosofi, han har skrivit sin första roman, han älskar att springa och han vill vara sann mot sig själv. 24.2.2011 kl. 00:00

May Wikström. En alldeles vanlig torsdag – och ändå inte. Det fattas ett ansikte i vår arbetsgemenskap. Häromdagen firade vi henne med åttitalspompa och ståt. Det var nämligen 1987 hon klev in på förlagets bokhandel, i lila långkjol av trikå. 24.2.2011 kl. 00:00

Ledare. Folkkyrkomedlemmen är något av en hägring. Tittar man åt ena hållet för att fokusera henne, så avtecknar sig den man söker någon annanstans, längre bort. Hon är alltid någon annan, någon annanstans, vars behov och längtan också ska beaktas och bejakas. 24.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsens plenum beslöt igår att Borgå blir den svenska verksamhetspunkten för kyrkans personal- och ekonomiförvaltning. Hela kyrkans servicecentrum för ekonomi- och personalfrågor (HeTa) placeras i Uleåborg. 23.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Hur ska Borgå stift se ut om tio år? Det diskuterade stiftsfullmäktige i Borgå förra veckan. 23.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Vasa svenska och finska församlingar diskuterar samarbete med den anglikanska församlingen i Finland. 22.2.2011 kl. 00:00

Världen. Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager (52) har valts till ordförande för den internationella intresseorganisationen World Editors Forum i två år framöver. 22.2.2011 kl. 00:00

Världen. Tre kyrkor på Java har vandaliserats och bränts  efter att en kristen man dömts till fem års fängelse för hädelse mot islam. Attackerna kom från extrema islamister, som ansåg att domen varit för lindrig. 22.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Påven Benediktus XVI och president Dimitri Medvedev möttes förra veckan för första gången efter återupprättandet av fullständiga diplomatiska relationer mellan Vatikanen och Ryssland år 2009. 21.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Den pågående stränga kylan sätter sin prägel på sportlovslägret i Pedersöre församling. Det bli färre och kortare uteaktiviteter för de 34 anmälda barnen. 21.2.2011 kl. 00:00

Världen. Söndagens kollekt går kyrkkollekten till ”Nådens hem” i Bangkok där ensamstående, gravida kvinnor får tillfälligt skydd. 20.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Faktaboksförfattaren Jaakko Heinimäki tilldelas Kyrkans informationspris för år 2010. Priset överräcktes av ärkebiskop Kari Mäkinen i dag, torsdag. 18.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Elva teologer inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland meddelar att de avstår från sin kyrkas biskopar. Uttalandet publicerades i går. 18.2.2011 kl. 00:00

Kultur. Saxen med till rådsmötet. Så började Birgitta Abbor i Kronoby sitt långvariga arbete för missionen. 18.2.2011 kl. 00:00

Kyrka. Henrik Perret fick i går, onsdag, ta emot Riddartecknet av I klass av Finlands Vita Ros orden. 17.2.2011 kl. 00:00

Sjur Isaksen besökte Helsingfors och talade till församlingsmedarbetare om att möta föräldrarna som vänder sig till församlingen för att ordna dop.

dop. Ett enda möte kan avgöra om en människa vill ha med kyrkan att göra. Sjur Isaksen tror att dopsamtalet har stor potential. 22.11.2019 kl. 09:12
Merita Huokuna berättar för de andra i gruppen att hon kanske vill jobba som sjukhuspräst.

språk. Teologistuderande vi Helsingfors universitet fick besök av prästen och språkambassadören Tuomas Metsäranta som berättade hur svenskan öppnat dörrar för honom. 21.11.2019 kl. 09:48
Stiftsfullmäktige består av sju präster och fjorton lekmän.

val. Både på listan "Tillsammans" och "En kyrka för alla" vill kandidaterna till stiftsfullmäktige arbeta för att alla par ska ha möjlighet till kyrklig vigsel. 18.11.2019 kl. 10:49
Listan "För Kristi kyrka" ställer upp kandidater både i kyrkomötesvalet och stiftsfullmäktigevalet.

val. Listan ”För Kristi kyrka” har nu en programförklaring – och 18 kandidater för stiftsfullmäktige. 14.11.2019 kl. 13:40

film. Filmaffischen visar en pojke i dunklet framför en kyrkas fönster där ljuset skiner genom de praktfulla glasmålningarna. Så är också I Guds namn en film om den lilla människan som farit illa i den ståtliga institutionen – och som trettio år senare kämpar för upprättelse och för att rättvisa ska skipas. 14.11.2019 kl. 11:02