Kärlek och nåd i väntan på de sista andetagen
I förra veckans blogg sydde jag ihop några tankefragment om att fira min 50-årsdag samtidigt som mamma hade sina sista dagar framför sig.
Idag läser jag den texten med en overklig känsla, det har hänt så mycket sedan dess. Fåglarna i seniorboendets prunkande trädgård gryningskvittrade utanför fönstret i måndagens soluppgång så mycket de bara orkade, jag slumrade till en liten, liten stund liggandes bredvid mamma med hennes hand i min. Under de minuterna drog mamma sina sista spröda andetag. Ett vackert och envist hjärta gav till slut upp, efter att resten av kroppen redan gjort det några dagar tidigare.
När jag hade fött barn första gången var jag existentiellt omruskad både fysiskt och mentalt. Jag hade lust att ställa mig på torget med megafon för att högljutt rapportera om det faktum att det kommit en människa ut ur mig. Under de följande månaderna begrundade jag kvinnor omkring mig (varav många väl hade varit med om det samma). Hur kunde de nu gå där sådär vardagligt, som om detta stora ofattbara aldrig skulle ha ägt rum?
Jag fylls av en liknande känsla nu när det är snart är fyra dygn sedan min mamma dog. När jag och pappa kom ut i julisolskenet senare samma dag kändes det overkligt att allt verkade som förut. Fåglarna sjöng, turister gick omkring på andra sidan gatan på Klosterbackens museiområde, någon cyklade bekymmerslöst visslande förbi oss när vi tyst satte oss i bilen. Jag var på samma gång avdomnad och i uppror. Hjärnans logikavdelning var lättad över att de sista två veckornas kamp med lunginflammation hade avslutats så lugnt och stillsamt, men inombords ekade förtvivlansropen: ”Hallå! Så här kan det ju inte vara?! Fattar ni inte vad som hänt, hur har ni andra som varit med om samma sak någonsin kunnat återgå till något normaltillstånd?!”.
Samtidigt är jag otroligt tacksam över att jag hade möjlighet att vara med mamma så mycket de sista veckorna, till sist dygnet runt. När jag insåg att det här var den lunginflammationsomgången som mammas kropp inte längre orkar kämpa mot förändrades något inom mig. Jag knockades av kärleken till min mamma, också just som hon var nu pga alzheimerns grepp om henne, kärleken bredde ut sig i mina inre valv som under många år var fyllda (också) av allt för mycket vanmakt, oro och trötthet.
Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag topsade mammas torra läppar med olja när hon inte längre kunde ta emot lite vatten på en matsked. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som när jag oändligt försiktigt kammade hennes hår den sista natten, jag visste att det var viktigt för henne. Jag har aldrig lagt så mycket kärlek i något som de smekningar jag fyllde de sista timmarna med.
Det var ett privilegium och en nåd att föda barn, det förändrade mitt liv. Det var också ett privilegium och en nåd som förändrade mitt liv att få vara nära under mammas sista dagar. Jag inser nu, att det för min förståelse av att min mamma nu inte längre lever var otroligt viktigt att följa med på den vägen. Att på några veckor se utvecklingen från normalskröplig, minnessjuk 84-åring till en kropp som går på sparlåga utan synbar kontakt till omvärlden, som till sist börjar kallna när jag håller om mamma en sista, lång stund.
Mina ord om mammas död här ovan är naturligtvis ett sätt att öva mig på att det är sant att hon inte längre finns. I bästa fall kan orden också beröra någon annan som behöver dem.
