Ett fyrljus som sveper genom mörkret
Kyrkoårskalendern noterar att det idag är sjätte söndagen efter påsk (Exaudi = Hör, Herre). Den sekulära världen kan välja mellan många olika temadagar: Världsdagen för kulturell mångfald, Internationella flytvästdagen, Internationella te-dagen, Världsmeditationsdagen och Världsdagen för bakning. Bland annat.
Det här får mig av någon anledning att tänka på fyrljus, en ljusstråle som i trehundrasextio grader sveper runt nattens landskap och för en bråkdel av en sekund lyser upp en enskild plats, en sten, en stam, en kropp. Och jag tänker på min vän Ehrengard, textilkonstnären, som är uppfödd på Helgoland mitt i Nordsjön där fyrtornet, med det starkaste ljuset av alla fyrar på Tysklands nordsjökust, nattetid var femte sekund svepte genom sovrummet och fick skuggorna att dansa och drömmarna att stelna. På dagen, däremot, noterades bara det stillsamma brummande från maskinverket. Att återvända till dessa strålar, berättade Ehrengard för mig en gång, var som att återvända till sitt livs första vägvisare.
Och jag tänker på det liv jag lever just nu. Att Andberget framför mig just nu är solbelyst och vårgrönt, att sommaren står för dörren. Och att min djuriska vän Jussi, haren, lockats ur sitt vintergömsle och nu, med stirriga ögon och öronen på skaft, ivrigt mumsar i sig bergsängens torra gräs. Och att tulpanerna utanför sovrumsfönstret står i full gul-röd-lila blom. Men jag noterar samtidigt att mitt inre fyrljus uppenbarar en väldig massa mörker som också är min vardag.
Verkligheternas variationer är oändliga och trots en viss skapande och kreativ förmåga inser jag att jag bara kan se och uppfatta och fånga en bråkdel av det dagen, och natten, bjuder på. Det mesta ligger i mörker, eller åtminstone tillfälligt i träda, dolt eller förträngt. På våren kämpar jag med känslor av förlust och sorg, insvept i höstens fuktiga dimmor får jag ofta lust att fotografera, att skriva och formulera, kanske tonsätta en text. Inre och yttre realiteter för ständigt en dialog trots att betingelserna ibland är nästan diametralt de motsatta. Eller kanske just därför.
Jag spanar ständigt efter detta fyrljus som förenar land och hav, ett sken som reflekteras på båda sidor om huden. Dygnet runt, året runt, livet runt. Men kanske speciellt idag när jag knappast mera kan värja mig mot världens vånda och min egen existentiella vilsenhet. Vad jag behöver höra och se är en upprepning av de första ord som uttalats på denna jord: Varde ljus! Och nu gör jag det, ser och hör. Hur utmanande är inte det?