Skimmer över ögonrynkorna
Jag är förvånad över hur roligt studentjubileet förra fredagen blev. Jag trivdes i mitt gymnasium, men det var för länge sen, så länge sen. Och ändå känns det inte så.
Jag minns ju inte allas namn, men jag kände igen alla och det kändes skönt, som en bekräftelse på att inte allting i livet förändras. Kanske var det nostalgins skimmer, men jag tyckte vi såg så stiliga ut. Just den kvällen kände jag mig nöjd med att vara medelålders, i sällskap med mina andra jämnåriga klasskamrater som också är i ett liknande livsskede. Samma personer som förr, men de flesta av oss med lite gråare eller tunnare hår eller med lite mer rynkor eller lite mer rundade former. När jag nyligen såg Top Gun: Maverick-filmen var det första gången jag lade märke till hur vackra ögonrynkor kan vara hos medelålders (visserligen superstjärnor i make-up) människor. Vi gamla klasskamrater på fest en kväll kunde på något sätt se på varandra med snälla blickar, kände jag.
Det var också det första jubileet sedan vi flyttat från Helsingfors. Även om jag håller kontakt sporadiskt med bara en god vän från gymnasieklassen och resten är Facebook-bekanta vars liv jag ser en glimt av ibland, så var det skönt att tillbringa en kväll med mänskor från ens ungdom och känna att de här rötterna finns kvar, även om de är ganska osynliga i en hektisk vardag.
Jag har världens finaste kolleger, energiska och kompetenta. Ibland förstår jag inte vart åren har gått och tror jag borde orka köra på som förr, köra på som mina vackra och hurtiga kolleger verkar orka. I och för sig bestämmer ens egentliga ålder ganska lite om vad en kan göra, men det är ändå ett anpassningssteg för mig att acceptera årsringarna utan att bry mig om tantstämpeln. På festen fick jag höra om två jumppatjejer som aldrig slutat med redskapsgymnastik, fortsättningsvis tränar de volter varje vecka.
Jag håller på med att försöka fundera ut vad som är min egen grej.