Glansbildsgudstjänst eller gudstjänst med smak av livet?
”Jag vill inte gå i kyrkan, där pratas det bara om hur syndig och dålig man är!” Den tanken hörs ibland i olika sammanhang, till exempel i vårvintras i en insändare i Kyrkpressen. Varje gång blir jag förvånad. Det må ha osat svavel kring gudstjänsterna förr i tiden när folket skulle tuktas från predikstolarna och visst finns det präster, samfund eller församlingstraditioner där det fortfarande är så på olika sätt idag, men ändå – jag känner inte igen mig.
Jag känner inte igen mig i att högmässan skulle gå ut på att få deltagarna att känna sig dåliga. Jag känner inte igen mig i känslan att syndabekännelsen inte skulle höra till våra dagar. Jag känner inte igen mig i att det så där i allmänhet skulle sväva ett mörkt moln av skuld och skam och andra tyngande saker över högmässorna idag.
Varför deltar jag i högmässan, varför ”går jag i kyrkan”? Ibland är det lättare att svara genom en negation. Jag går t.ex. INTE till högmässan i huvudsak för en ljus och glad stund med lätt stämning. Sådant kan jag hitta på annat håll, både i församlingen och utanför den, men just i högmässan söker jag (också) något mera. Jag tror att om gudstjänstupplevelsen genomgående blir bara ljus, glad och glättig saknas något väsentligt. Det skulle bli en glansbild utan perspektiv, en söt och vacker tårtbit att tillfredsställas av i stunden, men med en eftersmak av tomhet och längtan.
Längtan efter vad? Mina tankar går mot längtan efter ord som är förankrade i livets komplexitet, längtan efter verktyg att greppa både glädje och utmaningar, längtan efter att släppa kontrollen, längtan efter ro och mod att se sig själv i spegeln.
På tal om syndabekännelsen. En uppdatering av vad som är synd kan kanske ge en annan syn på syndbekännelsen. Tänk om vi inte skulle se på synd bara som en 1800-talsdoftande lista på förbjudna saker som vi ständigt ska tyngas och tyglas av. Tänk om vi skulle tänka på synd som nånting i stil med ”sådant som görs utan kärlek, sådant som kommer emellan oss och våra medmänniskor, sådant som river ner i stället för att bygga upp”. Allt det där kan de flesta av oss kruxa av nästan varje dag, i smått och stort.
Hur viktigt och välgörande blir det inte då att i början av högmässan ägna de här sakerna en stund och be om förlåtelse för det. Syndabekännelsen och förlåtelsen kan öppna dörrar inom dig och mot Gud. Efter den kan det bli lättare att möta både sig själv och Gud under resten av högmässan, i en lämplig blandning av upplyftande och allvarsammare inslag.
Både vi själva och Gud är värda ett gudstjänstliv som är något mer än lättsamma underhållningstilllställningar utan tuggmotstånd och djup.