Pärlemorsstunderna ger styrka
Vi gläds när vi ser den stora fullmånen resa sig orangeröd vid horisonten av de vidsträckta ännu brungrå åkrarna i Österbotten. Klockan närmar sig halv elva på kvällen och mörkret är inte ännu här. Suck (av lycka).
Min nacke förvrids i bilen när vi svänger mot Långåminne och månen blir på sidan, sedan snett bakom oss. Hemma på gården vi gästar några dagar står jag ännu vid fönstret innan läggdags och har svårt att slita mig från månen. Tacksamheten att få tid att se detta är stor. Det känns lite bortkastat att krypa ner i sängen och sluta ögonen – jag vill ju egentligen stå där och se på månen som är så fin ikväll.
Det är väl en aning som med Jesu tre lärjungar som fick följa med honom på förklaringsberget. De fick se in i himlen, eller se himlagestalter besöka jorden. De omslöts av ett skimmer och en Gudsnärvaro och Petrus föreslog att de skulle bygga sig hyddor på berget. Han ville ju bli kvar. Vem vill lämna det himmelska? Guds Ande rörde sig mitt ibland dem.
Gud rörde sig mitt i Edens lustgård och mänskan hade det bra. Men frestelserna att gå utöver blev för stor. Gud visar sig i naturen; i koltrastsången, i doften av tall, tång, snart liljekonvalj, syren. Det gör oss gott. Och nog kan det kännas lite svårt att släpa sig till jobbet och sitta inomhus åtta timmar när naturen finns där och kallar. Eller svårt att återvända till vardagens buller från en retreat där man umgåtts med Guds ord och tystnad och sitt inre liv i mycket bön och lyssnande.
Men Jesus tog ner lärjungarna från förklaringsberget och förde in dem i vardagen. De skulle inte bosätta sig i saligheten, ännu.
I vardagen ska vi leva, men vi får ta till vara andrumsstunderna: ge oss plats i hjärtat för dofter, månsken, promenader på mjuka skogsstigar, ögonblick då en rödhake landar på balkongräcket, en hare lufsar över gården, solen värmer stela axlar i busskön, porlet av regn i stuprännan: vi får ta in, får ge plats för det heliga inom oss, för pärlemorsstunderna som ger kraft i vardagens utmaningar. Med ens framför datorn, kan minnet av den orangeröda fullmånen dyka upp, och jag ler.