Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.
Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?
Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B där innehållet bokstavligen uppstår inför min sökande blick.
På den bokupplysta inre scenen är livet lite lättare att bära.
