Avbrutet brunschmys
Lördagsbrunschen här om veckan till förmån för missionen var riktigt mysig. På buffetbordet fanns allt från frukter och kex till falafel och potatissallad, leksakslådorna för barnen tömdes ivrigt på sitt innehåll och i pysselhörnan blev min tre-åring ivrig på de guldglittrande banden och på möjligheten att kanske själv få använda sax.
Vi vuxna satt till bords med välfyllda tallrikar, sådär gemytligt och förnöjt som det kan bli under en brunsch när man inte har någon tid att passa eller någon speciell agenda att hålla sig till. Vi kände inte alla varandra så bra, mellan tallrikspåfyllningarna flöt samtalet från de senaste snöstormarna till koranöversättningar och lustiga barndomsminnen.
Men mitt i xylofonklinket från barnhörnan och den mysiga känslan av lördagschill landade en obekväm känsla i mig när det kom fram att en av oss vuxna är hemlös.
Hans modersmål var varken svenska eller finska, det tog mig en stund att förstå vad han menade. När jag väl förstod just den saken hade jag kvar ett socialt leende på mina läppar och flackade med blicken en stund mot barnhörnan för att vinna tid.
Vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra där och då? Allt som dök upp i mina tankar kändes antingen förminskande eller annars bara idiotiskt, i bästa fall naivt. Skulle jag ge pengar? Vad skulle han göra med dem? Skulle jag föreslå att han kan ta mat med sig hem – eller tja, alltså vart då? Skulle jag erbjuda mig att söka reda på något telefonnummer han kan ha nytta av, kunde våra diakoner hjälpa honom? Vad skulle vara logiskt? Vad skulle vara passande?
Passande, ja. Vi fastnar så ofta i vad som är ”passande”. Vad täcks man göra? Vad brukar man göra? Vad hamnar man inte själv i trubbel för? Jag skämdes när jag satt där i min avbrutna brunschgemytlighet. Jesus tänkte inte så mycket på vad som var passande. Han såg ett behov eller en oönskad situation och gjorde nånting åt det. Nu har ju jag inte direkt kapaciteter att mirakulöst åtgärda saker på samma sätt som Jesus, men om jag i min vardag tog det radikala kärleksbudskapet på allvar – vad skulle jag kunna göra då? Erbjuda en hemlös en mjuk soffa i församlingshemmet, erbjuda en säng och ett rum i mitt eget hem?
Och medan jag satt där och kände mig besvärad över min hemlösa medmänniskas öde började han prata om Gud och kärlek. Om att kärleken är det enda viktiga.
Ja! Men hur ska jag sluta vara så mesig och bekväm i kärleken till min nästa?
