Min farfars ögonbryn
En dag när jag var fyrtionånting såg jag det. I spegeln syntes två ögonbryn med en krusidull precis på samma sätt som min farfar hade.
Min farfar dog när jag var bara sju år, men bland de saker jag minns bäst med honom är just ögonbrynen. Jag minns hur den supersnälla gamla Cap Horn-sjökaptenen kunde sitta länge i öppet fönster med jordnötter i öppen handflata och när talgmesen kom för att äta fortsatte han sitta stilla, fast jag var alldeles säker på att fågelklorna kittlade rysligt mycket.
Medan vi väntade på den hungriga fågeln (i mitt barnasinne var det alltid samma fågel som kom till farfars hand) kunde jag studera hans ögonbryn. Fast han var så snäll var hans ögonbryn respektingivande, de tog plats. De hade en munter sväng uppåt just där ögonbrynen svänger svagt neråt på yttersidan, det blev lite som små glada horn.
Nu såg jag glada horn på mig själv i spegeln. När hade de där superlånga håren som är nästan lockiga dykt upp mitt i mina ögonbryn?! Jag som hade fascinerats av farfars ögonbryn som barn hade inte märkt att jag nångång mitt i livet hade begåvats med likadana.
Först var jag störd och kände mig gammal, plockade noga bort dem med täta mellanrum. Det gör jag i och för sig fortfarande, men mera sällan. Stördheten har ebbat ut i ödmjukhet över tidens och kroppens gång. När jag nu ser farfars ögonbryn på mig själv ser jag på dem med kärlek och tacksamhet över att han på det här synliga sättet liksom lite finns med mig ännu idag.
Hur kommer jag i min tur att finnas med hos mina barn när jag inte längre lever? Vilka fysiska drag kommer de kanske att känna igen från mig? Vilka egenheter i sätt och kroppsspråk kommer de att roas eller störas av när de märker att de omedvetet gör som jag? Vilka frysta barndomsstunder kommer de att ha kvar i sina hjärtan? Kommer någon av dem kanske att få likadana ögonbryn som jag och farfar?