Askonsdag och sportlovsresa
Det är sportlov. Jag promenerar med min familj längs med en gata i Ljubljana. Vi är hungriga och söker ett matställe. Klockan är litet före sju på kvällen och mörkret har redan lagt sig. Plötsligt riktigt nära intill börjar kyrkklockorna dåna, skalla och klinga. Ljudet upptar allt luftutrymme och det omöjliggör samtal. Vi rör oss ner mot ett torg och kommer bakifrån till kyrkan som rungar och kallar och berättar åt Sloveniens huvudstad att det är askonsdag och fastetiden börjar.
Folk strömmar mot kyrkan och jag märker att den skära, vackra stenkyrkan är Franciscan Church of the Annunciation, (byggd på 1600-talet och renoverad 1993) - söt som en tårta. Den som jag fått upp då jag googlade sevärdheter innan vi reste. En strid ström mänskor tar sig uppför trapporna och in genom de tunga dörrarna medan kyrkklockorna dånar och rungar ut sin kallelse. Jag följer efter och tränger och vrider mig in mellan alla mänskokroppar, blir ställd vid bakre väggen, ser ingenting av kyrksalen, fler mänskor stegar in, jag iakttar handskakningar och nickar till hälsning, pressas ännu mer mot väggen, hör en kör med ljusa röster längst framme. Tonerna lyfter mot det höga taket och jag ser till min förvåning att det mest är mänskor i 20-30-års åldern omkring mig. Våra tomma nordiska kyrkor ekar ihåligt i mina inre rum.
Ännu fler kommer in. Omtumlad står jag i den täta massan och inom mig bubblar snart tacksamhet. Jag är så lycklig där i stunden. Kören tystnar. En stillhet sänker sig medan kroppar fortfarande rör sig, söker sig närmare in mot kyrksalen, nickar. Jag skulle vilja ropa ut min glädje över att dessa mänskor samlas här. Tack, tack, tack för att det finns ställen i världen, i Europa där man går i kyrka, där fastan inleds i folks medvetande, där Jesus predikas och nattvard delas ut. Kanske ritas kors av aska i pannorna och kanske ångrar någon någonting och får ta emot nåd.
Senare när vi har ätit vår middag och genar över samma torg i gråsvart kullersten, står ännu några klungor av unga vuxna och samtalar i mörkret. Mässan är slut men umgänget fortsätter. Ljubljanica-floden flyter tyst förbi under broarna och jag har också inlett fastan i mitt hjärta.