Snöflingors litenhet och evighet
Jag var på väg hem från pulkabacken med en två-åring på släp då jag stannade upp under den stora gatlyktan. Snön vräkte ner, det var stora och våta flingor som vilt virvlade omkring. De kändes på mina kinder, de landade på mina ögonbryn, de smälte på mina läppar.
Uppe i lyktans sken där ovanför oss kunde vi se alla snöflingorna myllra ner mot oss. Det kändes som om tiden plötsligt stillnade lite mellan jobb, pulkabacke, middagsstök och äldre barnens läxor.
Två-åringen var otålig att komma hem och gruffade i pulkan, men började sedan äta snö och underhöll sig själv en stund till. Jag fick lite extratid att stå där i mina tankar bland snöflingorna.
Att stå och titta upp mot himlen mitt i snöfallet fick mig att känna mig liten, ödmjuk och evig på samma gång. Hur långt hade de här snöflingorna fallit innan de landade på mig eller kring mig? Stod det nån annan under samma snöfall och kikade uppåt mot snöskyarna? Hur många snöflingor fanns det i höjderna ovanför oss? Snöflingorna var så väldigt små, men fick mig att känna mig själv så liten.
Senare samma kväll, när pulkaåkaren redan sov i sin säng under smurftäcket, slog det mig att jag inför Gud känner mig lite liknande som jag gjorde där vid gatlyktan i snöfallet – liten, ödmjuk och evig. Liten och ödmjuk på ett positivt sätt, så där att jag förundras över att få vara en del av något större som jag bara kan ana. Evig inte på ett arrogant sätt (tror jag, i alla fall), utan mera med tanken att mitt liv kan vara något mera än ”just jag och just nu”.
Någon kanske skulle se orsak till förtvivlan och förvirrelse i samma tankar, men ser det som en källa till tröst, tacksamhet och förundran. I min litenhet får jag vila, jag behöver inte veta allt, kunna allt, vara allt. Jag får förundras över evigheten och heligheten i skapelsen, i mig själv.