Helig hud
Det ligger ett nyfött barn i en krubba och jag tänker på mitt favorittema huden. Om det är nånting som är skört och känsligt, men samtidigt oerhört starkt och oemotståndligt tilldragande så är det ett nyfött barn inlindat i sin presentförpackning, i sin hud. Och det får konsekvenser. I och med Jesu födelse är huden inte mera ”bara” mitt fysiska och mentala skal men också min gudomliga hemvist. Min bräckliga och dödliga gestalt inhyser alltså inte bara en tidlös evighet men också en potentiellt förhärligad hudkropp. Det är så hisnande ofattbart att jag ryser.
Men denna hud är, som alla andra gränser, både en möjlighet och ett hinder. Precis just nu när jag skriver detta råkar jag alldeles lätt sparka skenbenet i datorns bashögtalare som ligger på golvet framför arbetsstolen. Det smärtar till överraskande hårt och efter en stund slår (…) det mig att också orden, liksom huden, har två sidor. Ömhet betyder både värk i vila men är också ett uttryck för stor omsorg och kärlek.
Gränser, fysiska och mentala, överskrids ständigt och ofta orsakas det stor förödelse och tragedi om inte parterna på båda sidor är överens. Och det är samma sak med huden: Om inte huden är genomsläpplig och transparent uppstår snart en låst gräns, en konflikt mellan yta och innehåll eskalerar. Hur ofta har jag inte sett och upplevt hårdhudade, okänsliga människor som aldrig riktigt står i kontakt med sitt inre, som agerar på ytan, som likt fariséerna med stor frenesi polerar sin fasad men samtidigt saknar själslig insikt. Skalet glänser men innehållet krackelerar.
Ett barn är fött, men inte vilket barn som helst. Ett nytt liv, en ny verklighet uppenbarar sig. Huden, den nästan genomskinliga, har nu på ett för min hjärna obegripligt sätt förvandlats till själens själva hemvist. Alldeles uppenbart blir det när den uppståndna Jesus visar sig för bland annat aposteln Tomas, han som tvivlade. Rör vid mig, säger Jesus, stick din hand i mina sår. Jesus är den samma som förut, men ändå inte riktigt. En förhärligad kropp finns inte beskriven i medicinvetenskapens läroböcker men det är uppenbart att huden, den omslutande, är vår följeslagare och vårt signum även efter döden.
Det är inte bara ett barn som nu har fötts, även en helt ny evighetsbestämd verklighet gör sig antydd på båda sidor om tiden, den kvantitativa (Chronos) och den kvalitativa (Kairos). Där emellan ligger huden, den tunna, den livsmärkta, den oemotståndliga. Den heliga.
