Vitare än snö
När jag promenerar till ett hembesök på eftermiddagen stannar jag upp vid vår lilla sjö Gallträsk. Sjörök reser sig kanske två meter över den isbetäckta och snöbelagda sjön och inne i dimman rör sig mänskokroppar som silhuetter. Ni vet hur snön dämpar ljud och nu långsamgjordes även mänskokropparnas rörelser i sjörökens märkliga sken. Det skymde inte än, ändå var det inte ljust. Det var vitt fyllt av alla gråskalor som kan frigöras i en dylik belysning. Jag står där och andas en stund. Drar djupa andetag.
När jag senare närmar mig mitt hem ser jag på långt håll granen som lyser på vår innergård som ett riktmärke. Det är redan mörkt omkring mig och bilar med sina skarpa lyktor brusar och gnisslar i snöslask längs med vägen, folk trängs i butikerna och allt det oroliga och ljudliga lämnar jag mer och mer bakom mig för varje steg.
Vädret är milt och vår innergård som vi delar med höghuset mittemot är täckt av snö. Inne i häcken har gårdskarln lagt en slinga med gula lampor och mitt på gården står en julgran. Det var för två år sedan ljusslingan i häcken kom dit i adventstid och jag tyckte inte om den. Ljuset var för skarpt – och, ja, det kändes att det var för mycket av det goda i det kompakta svarta mörkret. Det skulle ha räckt med granen och dess ljus. Men nu när snön dalat och fyllt vår gård lyser ljusslingan i häcken under det tjocka snötäcket som litet dolda snölyktor. En del lampor är helt täckta och ljuset ligger där mjukt och djupt under, och letar sig fram som små lägereldar, vinterbrasor, ljusglimtar i allt det vita.
Nog är det vackert. (Tack till gårdskarln).
Och tacksam får jag stå på gården eller i mitt fönster och vila ögonen på den vita tystnaden med de små guldljusen som lyser i ett mörker som inte kan bli mörkt under dessa omständigheter och gång på gång kommer en sång till mig som sjöngs på 1980-talet av Vineyards, tror jag det stod på pärmen av LP-skivan: Det är ditt blod som renar mig, ditt blod som ger mig liv, för ditt blod blev det offer som gör mig fullkomligt ren, det renar mig vitare än snö, min Jesus, Guds rena offerlamm. Jesus hade förvandlat mig, allt var nytt, som nysnö. Som snön på vår innergård och inne i den lyser ljusen som vägleder mig till julens stora ljus, till adventsljuset, till Jesus, till väntan och längtan om och om igen.
Tänk att tron burit alla dessa år och om en vecka får vi tända det fjärde adventsljuset. Vi fortsätter vänta på Honom som kommer åter.