Adventsro och julstress
Nånstans mellan Dotter Sion och Bereden väg för Herran bubblade adventsglädjen fram i mig. Det hade tydligen tagit mig en stund att landa i högmässans feststämning under första söndagen i advent här om dagen, men så kom det.
Plötsligt blev jag på något sätt varm och pirrig, där mitt bland palmbladsviftande barnkörsbarn och lurviga åsnor på hjul och hundratals gudstjänsfirare kände jag en förväntansfull ro och glädje fylla mig
Jag välkomnade tacksamt känslan. Det hade varit allt för tunga veckor på jobbet kombinerat med en lång tid av allt för korta nätter, jag kände mig trött och tärd och lät mig ödmjukt omfamnas av den där värmen och ron.
Hur har det gått sedan dess? Har jag varit totalt fokuserad på adventstidens sällsamma väntan och frid? Har jag glimmat av en inre ro, har mitt yttre varit befriat från distraherande faktorer och infall? Nå nej. Men jag minns den där lyckliga känslan som fyllde mig i söndags i kyrkan. Där minnet har bleknat lite i kanterna fyller en gudsdoftande längtan upp konturerna.
En längtan efter något annat än en decembermånad full av årsavslutande jobbstress. En längtan efter något annat än tankar på hur julen borde se ut. En längtan efter något annat än reklamernas julöverflöd. En längtan efter förundran inför julens mysterium och gåva.
Den där längtan bär mig vidare i advent.
Varje dag får jag jobba på att inte själv komma i vägen för min längtan. Varje dag får jag försöka på nytt. Varje dag får jag nya möjligheter att vara en gudsglimt i både mitt eget och andras liv.
Ljuset från adventsljusstaken får påminna om den där längtan som envist fladdrar på, och om hur vi alla kan vara ljus i varandras mörker.