Skruva den inte som Beckham!
Männen i min släkt är med få undantag fotbollsälskare. Mina kvinnliga släktingar skulle jag säga likt mig själv anser att fotboll är ok. Oftast läser jag hellre en bok än ser på sport. Nu är det många som medvetet tänker göra något annat i stället för att se på fotboll och därmed bojkotta matcherna från herrarnas VM i fotboll i Qatar. Om tillräckligt många gör så, kan de låga tittarsiffrorna få FIFA att fatta bättre beslut om vilket land som får ordna fotbollsfesten. Samtidigt kan man tycka synd om spelarna som har jobbat hårt, ifall ingen ser på deras matcher, men detta kommer ju inte att hända. Egentligen borde vi även bojkotta sponsorerna, de är stora multinationella kedjor som annars också är kontroversiella (men vars produkter vi använder hela tiden). Flera upprop cirkulerar på sociala medier, bl a Amnestys upprop för ekonomisk kompensation åt gästarbetare som har blivit exploaterade i Qatar. Det är ett bra initiativ och jag hoppas de får igenom sina krav.
I Hbl (18.11.22) skrev Dimitri Qvintus en kolumn med rubriken ”Idrott är alltid politik”. Den innehåller rätt samma tankegångar som jag själv har och jag funderade över om jag kan skriva blogginlägg med samma ämne då det säkert skrivs spaltmeter om saken. Men ämnet väckte så många tankar att jag blev inspirerad att skriva det här blogginlägget. Jag håller med om att idrott och politik inte kan skiljas åt. År 1980 bojkottade USA med allierade Moskva-OS och 1984 bojkottade Sovjetunionen med allierade Los Angeles-OS. Idrottstävlingar används alltid i någon mån som propaganda för sitt land eller sin ideologi som OS 1936 i Berlin eller OS i Sotji eller Peking. Nog kan man kalla det för politik att ukrainska idrottare deltar i idrottstävlingar under brinnande krig (vilket jag förstås stöder) och få tycker det är fel med den stoltheten finländare känner över ishockeyguld. Ryska idrottare är ju nu avstängda från många idrottstävlingar just på grund av det anfallskrig Ryssland för. Krig är i högsta grad politik.
En intressant fråga är om mänskliga rättigheter som rättigheten att bli lika behandlad och inte bli diskriminerad oavsett kön, hudfärg, sexualitet, religion etc samt rättigheten att inte bli utnyttjad som slav kan räknas vara en politisk fråga. Det är fråga om universella mänskliga rättigheter. En speciell ironi i idrottssammanhang tycker jag det är att idrottspampar verkar tycka det inte är ett problem att de dikterar att beach-handbollsdamer måste ha idrottsshorts i form av bikinibyxor. Reglerna blev sedan ändrade till att damer måste ha ”tajta shorts”, medan herrarna måste ha ”shorts”. Året innan fick beach-volleydamerna inte spela i bikini i en världscuptävling i Qatar. Kan en anse att regler om olika klädkoder för kvinnor och män är politik?
Eftersom idrott inte på något sätt är lösgjort från resten av världen, med alla dess problem, tycker jag det skulle vara rätt att idrottare får använda sin synlighet för att föra fram sina budskap med symboler och gester så länge de inte är förknippade med fascism/nazism och andra diskriminerande och hatbejakande ideologier.
Det är knappast möjligt att stora idrottsmästerskap alltid skulle hållas i demokratiska länder. Men var drar man gränsen? Hur mycket påverkar utomstående utvecklingen i en icke-demokati? Om en reser så att en träffar lokalbefolkningen och ser världen utanför sin egen välfärdsbubbla kan det vara oerhört värdefullt. Själv skulle jag undvika att resa till länder som Qatar och Ryssland. Men det är lätt för mig att sitta här hemma och bojkotta diktatorledda stater, för i verkligheten skulle jag inte ens våga resa till sådana otrygga platser.
Rubriken syftar på en film från år 2002 som heter ”Bend it like Beckham” (”Skruva den som Beckham”). Den handlar om en flicka som vill bli fotbollsproffs men hindras av sina föräldrars uppfattning om vad flickor skall göra. Just nu är ex-fotbollsproffset David Beckham i blåsväder för att han skrivit på ett kontrakt på att vara en ambassadör för Qatar. Enligt uppgifter i massmedia kommer han att få 15 miljoner pund per år under 10 års tid, alltså ca 177 miljoner euro totalt för att vara Quatars reklamfigur i världen. En människa utan framtid kan förståeligt göra vad som helst för att hen ska överleva, det är självklart. Det är inte precis fallet med David Beckham.