Det här är min red flag
Vipps är Norges version av MobilePay eller Swish. Det är en betalapp som folk använder om inte dagligen så åtminstone varje vecka i butiker, på barer och vänner emellan. Jag har på något konstigt vis lyckats klara mig utan appen. När andra vippsar och får sin öl på baren på en sekund så skriver jag troget in mina kortuppgifter och godkänner kostnaden i bankappen.
Min red flag är att jag aldrig tar tag i tråkiga saker – som det att skaffa Vipps. Pro tip: när man är gift kan den ena göra flyttanmälan för båda två (det är också en sak som är tråkigt och stressfyllt för mig). Så har jag kommit undan de senaste tre åren och tre flyttarna.
Den enda orsaken till att jag nu har Vipps är att Markus tog mig i handen och släpade mig till närmaste 7/11. Där berättade han för personen i kassan att jag ville ha det billigaste kontantkortet de hade. Det enda jag gjorde var att betala. Första steget mot Vipps är alltså att ha ett norsk telefonnummer, vilket jag inte haft. När vi kom hem fixade han med sim-kortet och guidade mig till att bli med BankID, och senare, Vipps.
Vad skulle jag göra utan honom? Jag bokstavligen skakar, svettas och andas snabbt när jag måste fixa liknande saker – ett beteende som påminner om en smärre ångestattack. Men så ska det väl vara i en relation, tänker jag. Alltså att man hjälper varandra med det som är svårt (inte ångesten, även om den också är väldigt naturlig). Han hjälper mig med byråkratiskt skit och jag serverar kaffe på sängen varje morgon. Win-win.
