Nu förstår jag hur det är att bli inkluderad på riktigt
Den här hösten har jag varit på någonting som heter "multiprofessionell individuell rehabilitering". Kursen ordnas av Fpa, jag ansökte och blev antagen.
Jag kunde skriva om allt vad kursen hade att erbjuda. Men jag skriver om en liten detalj. Så liten men ändå så stor för mig. Jag väljer att skriva om matkön och brickorna. Har ni någon gång tänkt hur det är att inte kunna bära en matbricka? Min högra hand är så svag att jag inte vågar bära en full matbricka.
I vardagen är det nästan alltid någon som hjälper mig med brickor och andra saker. Jag är så tacksam för det.
Jag har vant mig vid att alltid ha en gaffel i ena bakfickan och en servett i andra när jag går i matkön. Jag har vant mig vid att inte dricka vatten till maten, utan före eller efter. Ibland tar jag inte efterrätt för det känns så besvärligt.
På kursen fanns det utvalda personer vars uppgift bara var att hjälpa med brickorna i matsalen. Jag fick säga om jag ville ha vatten eller mjölk. Om jag vill ha efterrätt eller inte. Jag behövde inte fylla bakfickorna med bestick. Och jag fick välja den plats som jag tyckte att såg bra ut, istället för att ta den närmaste platsen.
Nu förstår jag hur det är att bli inkluderad på riktigt. ❤️