Är du en kyrkturist? Eller kanske gudstjänstturist?
Hör du till dem som bongar vägkyrkor här hemma i Finland eller som gärna går tittar in i kyrkor på utländska orter du besöker? Jag har sedan barnsben marinerats i tanken på att en längre bilfärd är i princip misslyckad om den inte har lett till minst en vägkyrka. Vägkyrkobesöken bokfördes i ett eget häfte av mina ivriga föräldrar, alla sommaranställda guider grillades på konst- och kyrkohistoriska detaljer, vykort och broschyrer inköptes och sparades för att flera år senare i triumf tas fram när man planerade en annan bilresa till samma trakter.
Alltid var jag som tonåring inte så speciellt ivrig på dessa oundvikliga kyrkobesök, men jag förstår nu senare att något i stämningen under kyrkovalven ändå berörde mig. Nu som vuxen gillar jag själv att besöka kyrkor, så kan det gå!
Ibland ägnar jag mig också medvetet åt en annan sorts kyrkturism – att gå i olika församlingars gudstjänster. När jag under kortare perioder har bott utomlands har jag sökt och besökt olika församlingsgemenskaper. Det är inte helt lätt att i andra länder navigera rätt bland frikyrkogrupper, högkyrkliga församlingar eller t.ex. varierande katolska sammanhang! Det har blivit många intressanta upplevelser, jag har ibland känt mig mest oförstående och främmande, ibland varit fascinerad med höjda ögonbryn och ibland landat i en stämning som kändes ovan med ändå trygg och meningsfull.
Det är en sak att gudstjänstturista utomlands, där man kanske väntar sig att saker är annorlunda än hemma. De största upplevelserna och insikterna har ändå kommit på hemmaplan i Åbo eller Finland när jag besökt andra gudstjänstgemenskaper än min hemförsamlings. Man blir ju så lätt hemmablind eller tar saker för givet: jaha, den bekanta mässmelodin, och där kom kyrkans förbön med bekant upplägg och så var det predikan i kännspak stil med dagens predikant. Inget fel i sig med hemmavant och hög igenkänningsfaktor, men många fina saker slinker så lätt förbi i det hemmavana.
Jag minns speciellt en gång när jag en aprilsöndag gick genom stan till Mikaelskyrkan, största kyrkan i stan, det tegelröda ”jugendslottet” med tinnar och torn som hör till en av Åbos finskspråkiga församlingar. Jag blev helt oväntat tagen av att vara med om en gudstjänst på finska. Det var bekant, men ändå nytt. Det var som om mina öron och mitt inre var lite mer på alerten än annars, att höra bekant innehåll med andra ord öppnade upp för nya tankar, känslor och konnotationer.
Det börjar vara länge sedan jag styrde stegen till Mikaelskyrkan för att delta i högmässan där. Någon höstsöndag när familjelogistiken tillåter det ska vår grannkyrka, medeltida S:ta Katarina kyrka i kanten av Studentbyn, få en ivrig gudstjänstturist på besök.
Vill du också prova på en annan gudstjänstgemenskap än den du är van vid eller har närmast till? Slå till, vem vet vilka saker du får upp ögonen för i liturgi, budskap, predikostil, kyrkokonst eller något annat!