På jakt efter livets bröd och vin
En blick på den kommande veckans temadagar antyder en viss – årstidsrelaterad? – fixering vid mat och födointag. Nästa söndag är det både Världslivsmedelsdagen och Världshungerdagen, dagen före det firar vi Fetaostens dag och inkommande fredag är det Räkmackans dag (i Sverige). I morgon uppmärksammas Äppelmustens dag och idag Den finlandssvenska matkulturens dag OCH Internationella öl- och pizzadagen. Det börjar vara mat i mesta laget men jag applåderar, mer eller mindre, dem alla. Även Sockerfria dagen inkommande tisdag.
Det är inte så märkligt att begreppet slow food, som ett slags proteströrelse, har uppstått i en tid och en kultur där allt ska ske snabbt, även mattillverkningen och tyvärr också själva ätandet. De fulla butikshyllorna utmanar min lättmanipulerade kropp och flirtar hänsynslöst med mitt bräckliga psyke. Dignande snabbköpsdiskar bäddar för överfyllda matkassar och lite längre fram även för ymnigt bioavfall. Och även om min överkonsumtion sannerligen inte är något nytt fenomen har jag tydligen inte lärt mig speciellt mycket om rim och reson.
Nånstans i den moderna kulturens virvlande strömmar har jag tappat greppet om verkligheten och tidvis låtit mig flyta med i ett allt snabbare tempo utan att riktigt veta vart jag är på väg. Min pensionärskropp protesterar visserligen allt vildare mot häftiga rörelser och snabba förflyttningar men pensionärspsyket suktar fortfarande efter nya upplevelser, meningsfulla menylistor och helt vanlig varm vänskap som kräver tid och utrymme. Det sliter och drar i två olika riktningar och sånt vet man ju hur det slutar.
Tillvaron börjar slira. För att undvika alltför stor fixering vid mat och mellanmål sätter jag den återstående energin helt medvetet på att skriva och tänka, fotografera och forma. Men jakten på ord kräver självfallet energi och den får jag från ett kex här och en pirog där. Långa meningar, även meningslösa sådana, kräver likaså sin tribut och plötsligt står jag där vid spisen och blandar ost och must och öl och finlandssvenska strömmingar utan större åtskillnad (nej det gör jag inte på riktigt, men kanske symboliskt).
Min obefintliga poäng är att jag befinner mig i ett ekorrhjul: det snurrar tidvis ganska häftigt men jag kommer ingen vart. Mat mättar visserligen Kroppen tillfälligt, och ordrika meningar tillfredsställer Psyket ibland. Men Anden har en helt annan syn på detta med födointag och skaparbehov. Där räcker det med en droppe vin och en brödsmula – och temadagen Evigheten öppnar sig i hela sin obeskrivliga härlighet.