En droppe i havet
Varje gång jag lovar åta mig något, smått eller lite större, känns det plötsligt som om jag tagit mig vatten över huvudet. Eftersom kroppen till cirka 60 procent består just av vatten är det alltså ganska sannolikt att största delen av vätskan, strax efter det fatala beslutet, snabbt sugs uppåt i systemet, pumpar sig genom hela kroppen, skvättar in i halstunneln, forsar förbi förvånade hjärnceller, ångar ut från flinten för att där sedan, som ett åskgrått orosmoln, lägga sig över hjässan och nu envetet strilande börja returnera sig över min ångerfulla varelse. Det är det som kallas kretslopp, eller den hydrologiska cykeln. Och så känns det också – att jag nu verkligen är ute och cyklar i ogjort väder.
”Vatten är ett farligt gift, vilket omger Visby stift” skaldade Falstaff, fakir i slutet av 1800-talet, och det tyckte man på sin tid var väldigt fyndigt sagt. Och i dag varnar läkare och hälsovårdspersonal för trenden att i tid och otid hinka i sig vatten. Följden kan i värsta fall nämligen bli vattenförgiftning eftersom njurarna inte snabbt nog hinner förvandla vattnet till urin. Alltför stor vätskekonsumtion är ett för västvärlden genant lyxproblem eftersom miljoner och åter miljoner människor i många länder och regioner ständigt hotas av brist på rent vatten.
Och värre blir det hela tiden. Kroppen kan inte stå emot ett för stort vattenintag, inte heller naturen. Allt oftare sker enorma översvämningar i olika delar av världen, senast nu i Pakistan där över 30 miljoner människors liv står på spel. Trettio miljoner … Och där det inte svämmar över där torkar floder in, brunnar sinar och havsvattenståndsvarningar utfärdas. Lågvattennivån är högaktuell även i vårt land.
Jag kan förvisso låta bli att ta onödigt mycket vatten över huvudet. Den eskalerande energikrisen triggar mig dessutom att inte bara duscha lite mera sparsamt, vilket är lite trist men acceptabelt, men idag på World Water Monitoring Day uppmanas jag överhuvudtaget att bli mycket mera vattenmedveten. Vilket ofelbart framkallar en bekant bild i mitt inre; den där Jesus kommer vandrande på ett stormigt hav mot lärjungarnas båt. Speciellt idag har jag orsak att inpräntat den synen inte bara i min skalle men framförallt försöka omfamna hela scenen i min själs djup. Det finns trots allt ännu hopp – ett dropp-hopp – för vårt vattenomslutna klot. Men tiden rinner bokstavligen iväg med fart.