Konst är inte konstigare än att konstnärer imiterar Gud
Helsinki Design Week pågår precis just nu (1–11 september) och jag, en av Gud designad människovarelse, undrar var och hur jag platsar i den konstnärliga installation som kallas Församlingen. Finns där en lucka, ett utrymme som bara jag kan fylla, eller är jag en puzzelbit som både till form och färg hör hemma i ett annat verk, i en annan samling? Jag inser ganska snart att här föreligger ett litet tankefel. Församlingen är inget konstverk och församlingsmedlemmarna är självfallet inga puzzelbitar som ska passa in i ett motiv som kyrkoherden ensam målat upp. Riktigt så enkelt, eller svårt, är det inte.
Tröskeln till kyrkorummet är HÖG för alla svalt troende. Men i stället för att sänka tröskeln ytterligare ska den höjas för att locka konstens och kulturens konsumenter, ja, alla dessa anderika människor som är vana att stiga högt och falla djupt. Missförstå mig inte – jag talar inte om någon exklusiv elit utan om en bred skara medborgare som finner djup tillfredsställelse i böcker, skådespel, dans och musik, och som självklart och spontant också lockas till designveckans breda programutbud. För vad är konst om inte ett uttryck för en andlig hunger, för växtlust inåt och utåt!
Gud talade och världen blev till. Hela universum och det mänskliga livet har Guds kreativitet som grund och förutsättning, och att han skapade människan till sin avbild. Kan det sägas tydligare än så: Människans kärnuppgift är att vara nyskapande, att forma och färga, berätta och gestalta. Många har det som sitt yrke, alla har den potentiella förmågan att vara kreativa. Alla.
Konstens estetiska kvaliteter bär på andligt sprängstoff, fördjupar och förstorar upplevelsen av att vara människa. Och förstå mig rätt: Musik i kyrkan kan vara så mycket mera än orgel och körsång, ett gudomligt ord kan också förmedlas via dikter och skönlitteratur, skådespelaren kan gestalta livets drama så det skär rakt in i hjärteroten. För att inte tala om konstens kraft och kapacitet att spegla sina motiv mot hudar, känsliga för liv och lust och smärta. Exemplen är legio.
Pengar? Javisst, men det är inte den största utmaningen. Först kommer det fria fantiserandet och de mer eller mindre konkreta idéerna, först därefter administration, logistik, ekonomi. Det finns något befriande och tankeöppnande i all konstnärlig aktivitet, så ock för administratörer ”… med ögon känsliga för grönt”. Ge proffsen en chans att vidga våra sinnen också i kyrkorummet, starta en dialog med dem som designar nästan lika bra som Skaparen själv.
Det skulle många ovana kyrkobesökare uppskatta. Och Gud skulle applådera.