Parkvakten
I Edens lustgård var det frid och fröjd ända tills Adam och Eva, trots förbud, började frossa på frukterna av Kunskapens träd och Parkvakten fick orsak att gripa in. Så där har det sedan fortsatt när lagar och regler och överenskommelser ständigt bryts. Vi lever inte mera i den bästa av världar men lyckligtvis finns det samtidigt en massa rakryggade och ansvarstagande, icke narcissistiska individer som frivilligt ställer sig på de svagares sida, som försvarar djur och skyddar natur.
De senaste tio åren har över tusen parkvakter i Afrika dödats när de försökt skydda gorillor, noshörningar, elefanter och andra utrotningshotade djur från illegal jakt. Enligt världsnaturfonden WWF är läget utomordentligt allvarligt. I dag, 31 juli, uppmärksammas dessa altruistiska parkvakter på World Ranger Day, initierat av International Ranger Federation (IRF) och The Thin Green Line Foundation. I hela världen finns det 100.000 naturparker och skyddade naturområden, många av dem övervakade av volontärer. I Finland kan vi stoltsera med 41 nationalparker, den minsta (Petkeljärvi) är 7 km2, den största (Lemmenjoki) 2.858 km2.
Uppmuntrad av dagens tema agerar jag självutnämnd parkvakt på toppen av det dimhöljda Andberget vid Hertonäs strand i huvudstaden. Här, sjutton meter ovanför Finska viken, utbreder sig en savann, eller rättare sagt en liten bergsäng, ungefär åttio x åttio meter, som korsas av ett par gångstigar längs vilka en och annan mänsklig varelse – dock ingen tjuvskytt –ibland skyndar i sommarhettan. Detta är ett kungarike i första hand för surikater (stadskaniner), capybara (haren Jussi), gepard (huskatt i koppel), jättesengångare (ekorren Urban), lejon (hund i koppel), schakal (räven Foxtrot), afrikansk ibisstork (större hackspett) och violettkronad skogsnymf (blåmesen Mesterton). Bland annat.
Min parkvaktsinsats är, det måste erkännas, mycket blygsam och framförallt egoistisk; den tillför mitt mentala landskap en alldeles konkret djupdimension, ett visserligen diffust men dock löfte om ett paradis på kommande. För även om jag med ålderns rätt går illa på det steniga och tidvis dimhöljda Andberget så är mina ronder i naturreservatet en nödvändig del av den skrivande och fotograferande vardagen: Det konstnärliga skapandet tar stöd i Skapelsen. Dessutom tror jag att bergets namn har nånting med djupare och tidlösa dimensioner av livet att göra. Men det är kanske bara en språklig feltolkning, en förflugen tanke eller helt enkelt en pressanka.