När man inget har att säga
Allt oftare har jag kännt att det som behöver sägas redan är sagt. Detta gäller nu inte något speciellt ämne eller någon särskild relation, det är snarare en övergripande känsla som jag upplever allt oftare.
För dem som känner mig kan detta kanske komma som en överraskning, då jag sällan brukar vara osagd. Dessutom har jag genom åren varit inblandad i mångt och mycket, så det har blivit sagt en massa i många olika forum.
Kanske är åsikterna som en stor så? Den fylls en gång i början av livet och sedan är det upp till envar att bestämma om man portionerar ut åsikterna med skopa eller tesked? I mitt fall säkert främst med skopa men det börjar sakta men säkert övergå till teskeden. Allt oftare tar jag inte ens fram den utan låter teskeden ligga i hölstret.
Visst finns det saker som triggar fram skopan som t.ex hundägare som knycker sina hundar i kopplet så att hunden delvis flyger i luften eller bilister som inte stannar vid skyddsvägen utanför skolan, men tröskeln stiger.
Inte heller orkar sociala medier riktigt engagera längre? Blir närmast matt när man följer med alla de som stångas i diskussionsforum? Finns det verkligen inget bättre att göra? Orättvisor skall naturligtvis bekämpas till den grad det kan göras på sociala medier.
Kanske är detta en fas där åsiktsskopan bara ta paus och den snart kommer fram igen? Skall bli spännande att i så fall se gällande vilka ärenden jag då kommer att ha starka åsikter.
Då man gärna skall ha en bild bifogat till sin text försökte jag febrilt hitta en bild på något jag har en stark åsikt om. Valde en bild på ett särskilt lyckat öppningskast på en frisbeegolfbana, den har jag en stark åsikt om.
Må väl.