Kalla det helig vrede – för nu var jag faktiskt arg på min afasi
Jag har afasi. Det betyder att jag har svårt att uttala siffror. Eller inte uttala, men om jag tänker på en siffra kan det komma en helt annan siffra när jag öppnar munnen.
Det betyder att alla ärenden som ska skötas per telefon är lite knepiga. Min personbeteckning är jag bra på. Det är en ramsa som är lätt för mig. Men om jag måste säga olika siffror i olika sammanhang blir det svårt.
Och om jag måste säga siffrorna på finska blir det ännu värre.
Jag köpte en grej på nätet här om veckan, och nästan omedelbart spärrades mitt bankkort. Min bank ville bara väl, men när jag ombads att ringa upp banken några dagar senare för att försäkra sig om att kortet gick att använda igen, började min kamp.
"Kan du ge din personbeteckning?" (På finska.)
"Kan du räkna upp den 16-siffriga koden på ditt bankkort?" (På finska.)
"Kan du ge din säkerhetskod?" (På finska.)
Till saken hör att jag var väldigt stressad och absolut inte orkade med att stå i den svenska telefonkön i evigheter.
I vanliga fall brukar jag bara ge upp. Det är svårt för mig. Men någonting sa mig att du måste försöka. Kalla det helig vrede. För jag var faktiskt arg. På bankkortsbedrägerier. På den estniska telefontjänstemannen som inte kunde svenska. På hjärnblödningen. På afasin. På att jag inte kan säga det lättaste siffrorna.
Jag började försiktigt. När jag märkte att det gick blev jag lite säkrare. En siffra blev fel, men jag kom igenom nummerkombinationen på finska.
Det var som en dröm.
Jag brukar ofta diktera för min telefon och min dator. Ibland blir det fel. Den här dagen blev ordet hjärnblödning till "djävla Henning". Ibland måste man bara ha lite j***aranamma när man har afasi.
Christa Mickelsson skriver på den här bloggen om sin afasi och hjärnblödning.