Recensioner
Kroppen sig framåt lutar av Lars Huldén
I väntan på den vita handen
En ny diktsamling av Lars Huldén, grand old man inom den finlandssvenska litteraturen, brukar vara något av en händelse. Så också nu. I Kroppen sig framåt lutar finns paralleller till Inga stjärnor i natt, sir då Huldén fortsätter fundera över livet, ålderdomen och döden. Den stillsamma humorn är aldrig långt borta och det är mycket som rannsakas av hans roat skarpa blick. ”Skriv inte mer än att/doktoranderna orkar läsa vad du skrev” är ett av många råd till poeter i samlingens andra del, ”Grunderna i poetiken”, där både förlagsdirektörer och översättare får sig en släng av sleven. Det är dock samlingens första del, ”Ett solilokvium” som bjuder på det största djupet och starkaste formuleringarna. Tron på uppståndelsen är ”Förhastad så vitt man kan förstå”, men i nästa stund anmäler sig Huldén till ”himlens dansklubb/där plattfötter och övervikt/inte längre är till besvär.” Lakoniskt reflekterar han över sin vana att numera knäppa händerna varhelst han sitter: ”Det känns bara så bekvämt./ Inget religiöst eller så, /men jag tror att det betyder/ någonting, och vad skulle det/ kunna vara? Jag är åttiosju.”
Kroppen må sig framåt luta men språket är lugnt tillbakalutat, försöker aldrig för mycket men levererar desto mer. Det är träffande, njutbart och så naturligt självsäkert som det bara kan vara hos en åldrad skald som inte längre har något att bevisa. ”En dag då du har skrivit en dikt, /om än aldrig så kort, /är ingen bortkastad dag.” Fortsätt skriva, snälla Lars.
BOK
Kroppen sig framåt lutar
Författare: Lars Huldén
Förlag: Schildts & Söderströms 2014