En diktsamling skriven på en stubbe i skogen. Så känns Eva-Stina Byggmästars senaste verk, en lovsång till skogen som fullständigt lyser av förnöjsamhet.

Hon beskriver den oemotståndliga lusten att gå på skogspromenad, gärna flera: ”och efter eftermiddagspromenaden börjar/ man att tänka på kvällspromenaden”, helst i nävertofflor och med termos i pärtkorgen, in i den ”lavgrå och risiga granskogen”, ”längs vindlande, svindlande stigar”, ”bara för den skull/att vi helt enkelt inte kan låta bli!”

Författaren är ”enstöringen” som behöver skogen som hon behöver luft och vatten. Berusande lycka genomsyrar varje dikt. Vi ”spanKULerar”, hoppar, dansar och skrattar i detta gröna paradis på jord. Gång på gång stannar vi upp i förundran, påpekar än en gång skönheten, och smakar på alltings namn. Hänglav. Talltagel. Transbärsmoss. Martallar. Klotgranar. Den man älskar tar man sig tid att lära känna.

Den som söker minsta lilla existentiell svärta eller ens en punkt – utropstecknen härskar här – kommer att bli besviken. Barrskogarnas barn är som att skala en lök: lager för lager tar oss fram till kärnan, som också den är lök.

Fungerar det? Jag vet inte, men efter att ha värjt mig en stund blir jag till sist helt såld. På lyckan som inte vet några gränser, på glädjen som inte ber om ursäkt, på känslan av att vilja stiga av spårvagnen och rusa rakt in i naturens famn. Det är inte banalt, det är äkta. Världen är full av smärta och dem som skriver om den; ibland kanske man får välja att lägga cynismen åt sidan och ställa sig i ett bländande ljus.

Barrskogarnas barn
Författare: Eva-Stina Byggmästar
Förlag: Schildts & Söderströms 2014