Recensioner
Film: Hobbit – Smaugs ödemarker
Krister Uggeldahl
Det är resan, inte målet, som är huvudsaken. Det är en princip man med fördel kan applicera på Peter Jacksons Hobbit-filmer, ett stycke fantasy i det klassiska roadmovieformatet.
Men där man i den första filmen packade väskorna i all oändlighet vankas det nu något rakare rör. Inte för att det sker på bekostnad av de mera lyriska aspekterna. Visst, här finns nappatag som får blodet att isa sig. Men det bjuds också på stunder av absolut skönhet, komplett med vyer och naturstudier som får det mesta på Geography Channel att blekna.
Då har vi inte sagt ett ord om de högst mänskliga, rentav humanistiska, kvaliteter som präglar materialet. Talande är att det är en ”hobbit”, en liten puttefnask, som står i händelsernas centrum.
Det är fråga om den gode Bilbo (Martin Freeman) som tillsammans med Thorin Ekensköld (smaka på namnet, lika keltiskt som fornnordiskt) och tolv andra dvärgar sätter kurs på det mytomspunna Ensliga berget.
Det behöver knappast sägas att det är en odyssé av det vådligare slaget. Här lurar yttre faror, såsom orcher och jättespindlar, men också svek och misstänksamhet de olika folkslagen emellan.
Hobbit-pappan J.R.R. Tolkien (1892–1973) var själv en hängiven katolik och inte helt överraskande har de allegoriskt spetsade ”konspirationsteoretikerna” försökt läsa in både ett och annat i hans texter. Poängen är att där bluesbrodern, Narnia-krönikören C.S. Lewis ibland har svårt att dölja den religiösa symboliken uppvisar Tolkien – i tolkning av maestro Peter Jackson - en helt annan integritet.
I den nya Hobbit-filmen finns mycket gott och ont, det förstås, men det är sällan renodlat eller utstuderat. Och även när regissören tar i är det inte så byxorna spricker. Trots att de yttre ramarna är närmast gammaltestamentliga – riken faller och folk går under - är filmen innehållsmässigt mera ödmjuk.
Mycket av styrkan i Smaugs ödemark ligger i detaljerna, i de med pietet och stor kärlek framkallade miljöerna. Här kunde man förstås dra en trall om den digitala bildestetiken – en fin dräng men dålig husbonde – men faktum är att man på den punkten börjar närma sig en nivå som gör att fantasin förvandlas till verklighet. Skönheten ligger inte längre blott i betraktarens öga, så att säga.
I den meningen kanske filmen snarare handlar om tro än om tvivel, låt sen vara att man även i detta fall får lust att varna för falska profeter. Jag syftar på det nya sköna HFR-filmformatet som tar mera än det ger. Alternativ finns.
Men där man i den första filmen packade väskorna i all oändlighet vankas det nu något rakare rör. Inte för att det sker på bekostnad av de mera lyriska aspekterna. Visst, här finns nappatag som får blodet att isa sig. Men det bjuds också på stunder av absolut skönhet, komplett med vyer och naturstudier som får det mesta på Geography Channel att blekna.
Då har vi inte sagt ett ord om de högst mänskliga, rentav humanistiska, kvaliteter som präglar materialet. Talande är att det är en ”hobbit”, en liten puttefnask, som står i händelsernas centrum.
Det är fråga om den gode Bilbo (Martin Freeman) som tillsammans med Thorin Ekensköld (smaka på namnet, lika keltiskt som fornnordiskt) och tolv andra dvärgar sätter kurs på det mytomspunna Ensliga berget.
Det behöver knappast sägas att det är en odyssé av det vådligare slaget. Här lurar yttre faror, såsom orcher och jättespindlar, men också svek och misstänksamhet de olika folkslagen emellan.
Hobbit-pappan J.R.R. Tolkien (1892–1973) var själv en hängiven katolik och inte helt överraskande har de allegoriskt spetsade ”konspirationsteoretikerna” försökt läsa in både ett och annat i hans texter. Poängen är att där bluesbrodern, Narnia-krönikören C.S. Lewis ibland har svårt att dölja den religiösa symboliken uppvisar Tolkien – i tolkning av maestro Peter Jackson - en helt annan integritet.
I den nya Hobbit-filmen finns mycket gott och ont, det förstås, men det är sällan renodlat eller utstuderat. Och även när regissören tar i är det inte så byxorna spricker. Trots att de yttre ramarna är närmast gammaltestamentliga – riken faller och folk går under - är filmen innehållsmässigt mera ödmjuk.
Mycket av styrkan i Smaugs ödemark ligger i detaljerna, i de med pietet och stor kärlek framkallade miljöerna. Här kunde man förstås dra en trall om den digitala bildestetiken – en fin dräng men dålig husbonde – men faktum är att man på den punkten börjar närma sig en nivå som gör att fantasin förvandlas till verklighet. Skönheten ligger inte längre blott i betraktarens öga, så att säga.
I den meningen kanske filmen snarare handlar om tro än om tvivel, låt sen vara att man även i detta fall får lust att varna för falska profeter. Jag syftar på det nya sköna HFR-filmformatet som tar mera än det ger. Alternativ finns.