Recensioner
BOK: Att hoppas på ett annat system. En antologi om kristen tro och anarkism.
Patrik Hagman
Av de sekulära politiska ideologier som har sina rötter i upplysningen är anarkismen den mest missförstådda, men också den som står kristendomen närmast. Skillnaden mellan att ha Jesus som kung och att inte ha någon kung alls är betydligt mindre än skillnaden mellan att erkänna Kristi herravälde och att underkasta sig staten, partiet, marknaden eller individens fria vilja.
Ändå är det inte lätt att reda ut hur kristendomen förhåller sig till denna tro på att människorna kan klara sig utan härskare om de bara får chansen. Det här blir tydligt i denna antologi, inte minst i en tendens att hålla begreppet anarkism på ett visst avstånd. Bara ett par av texterna går in i explicit diskussion med anarkistiskt tänkande.
Däremot binds texterna samman av två andra saker: Dels ett allvarligt engagemang för en kristen tro som gör skillnad. Det som rycker en med är entusiasmen i flera av texterna: ”Titta, vad vi har funnit, att följa Jesus förändrar allt!”
Det andra är en delad erfarenhet av att staten svikit. Kopplingen till anarkismen verkar födas här: i en aktivism (mot utvisandet av flyktingar, mot vapenindustri, för rimligare behandling av djur, för jämlikhet mellan kön o.s.v.) som möts, inte av respekt för rätten till att uttrycka sin åsikt och arbeta för den, utan av oförstående och ointresserade poliser som föser ihop och kör bort (och fotograferar).
Den här negativa syn på staten känns säkert främmande för många nordbor, vana att tänka sig staten som den som tar hand om oss. Och kanske det här också finns en berättigad fråga: Även om anarkismen har goda svar på de traditionella frågorna om hur samhället skulle kunna fungera utan polis och militär, är det mera oklart hur det skulle bli med universitet och sjukhus. Också dessa är, åtminstone hos oss, ”staten”. Att bryta upp tanken på en enhetlig stat som har alla dessa uppgifter och i stället fokusera på vilka av statens ansikten man vill motarbeta och vilka man vill förändra verkar vara en viktig uppgift.
Texterna har alltså fötts ur en aktivism som engagerar både kristna människor och människor utan kristen tro. Och det är också när man som läsare bjuds in i dessa sammanhang, på gatan, utanför flyktingförläggningen eller i vardagskommunitetens månadsmöte, som man starkast dras med i dem.
Skillnaderna mellan texterna pekar på viktiga frågor. Till exempel ser Elin Lundell kyrkan som problematisk utgående från feministiska och postkoloniala perspektiv. Johanna Hadin, däremot, lyfter lika självklart fram en feministisk identitet men ser ändå kyrkan som en möjlighet att leva ut ”förkultur”, en fiffig ordskapelse där ”för” inte bara är motsatsen till ”mot” utan också bär med sig försmak och förväntan.
Och den tanke som slår mig när jag läser är att den överlappning som skribenterna försöker fånga in spelar väldigt olika roll i ett kristet och ett sekulärt motstånd. Anarkisten tvingas, av en statsmakt och av sociala strukturer som mera kontrollerar än möjliggör, till att vara ett tecken som visar världen på att något annat kunde vara möjligt.
För kyrkan är målet just att vara ett sådant tecken.
Författare: Anton Lundqvist, Tomas Lundström (red.)
Förlag: Argument 2013
Ändå är det inte lätt att reda ut hur kristendomen förhåller sig till denna tro på att människorna kan klara sig utan härskare om de bara får chansen. Det här blir tydligt i denna antologi, inte minst i en tendens att hålla begreppet anarkism på ett visst avstånd. Bara ett par av texterna går in i explicit diskussion med anarkistiskt tänkande.
Däremot binds texterna samman av två andra saker: Dels ett allvarligt engagemang för en kristen tro som gör skillnad. Det som rycker en med är entusiasmen i flera av texterna: ”Titta, vad vi har funnit, att följa Jesus förändrar allt!”
Det andra är en delad erfarenhet av att staten svikit. Kopplingen till anarkismen verkar födas här: i en aktivism (mot utvisandet av flyktingar, mot vapenindustri, för rimligare behandling av djur, för jämlikhet mellan kön o.s.v.) som möts, inte av respekt för rätten till att uttrycka sin åsikt och arbeta för den, utan av oförstående och ointresserade poliser som föser ihop och kör bort (och fotograferar).
Den här negativa syn på staten känns säkert främmande för många nordbor, vana att tänka sig staten som den som tar hand om oss. Och kanske det här också finns en berättigad fråga: Även om anarkismen har goda svar på de traditionella frågorna om hur samhället skulle kunna fungera utan polis och militär, är det mera oklart hur det skulle bli med universitet och sjukhus. Också dessa är, åtminstone hos oss, ”staten”. Att bryta upp tanken på en enhetlig stat som har alla dessa uppgifter och i stället fokusera på vilka av statens ansikten man vill motarbeta och vilka man vill förändra verkar vara en viktig uppgift.
Texterna har alltså fötts ur en aktivism som engagerar både kristna människor och människor utan kristen tro. Och det är också när man som läsare bjuds in i dessa sammanhang, på gatan, utanför flyktingförläggningen eller i vardagskommunitetens månadsmöte, som man starkast dras med i dem.
Skillnaderna mellan texterna pekar på viktiga frågor. Till exempel ser Elin Lundell kyrkan som problematisk utgående från feministiska och postkoloniala perspektiv. Johanna Hadin, däremot, lyfter lika självklart fram en feministisk identitet men ser ändå kyrkan som en möjlighet att leva ut ”förkultur”, en fiffig ordskapelse där ”för” inte bara är motsatsen till ”mot” utan också bär med sig försmak och förväntan.
Och den tanke som slår mig när jag läser är att den överlappning som skribenterna försöker fånga in spelar väldigt olika roll i ett kristet och ett sekulärt motstånd. Anarkisten tvingas, av en statsmakt och av sociala strukturer som mera kontrollerar än möjliggör, till att vara ett tecken som visar världen på att något annat kunde vara möjligt.
För kyrkan är målet just att vara ett sådant tecken.
Författare: Anton Lundqvist, Tomas Lundström (red.)
Förlag: Argument 2013