Recensioner
Ett osminkat självporträtt
Joanna Nylund
Robert Åsbacka har skrivit en bok om ett år i sitt liv då han, som femtioåring, satsade fullt ut på sin kampsportshobby med målet att delta i flera VM. Boken är baserad på dagboksanteckningar och full av filosofiska tankar runt de två kärlekarna kampsport och skrivande, som har många beröringspunkter.
Åsbacka beskriver sig själv som en långdistansare i båda. Hans författarskap började sakta. Tidiga motgångar följdes av framgång, men precis som med tränandet går konjunkturen upp och ner: tillvaron som författare är tillfredsställande men osäker. ”Att skriva är som att följa en smal och slingrande väg in i ett skogslandskap. Och för att veta vad som döljer sig bakom nästa krök måste man skriva sig dit…gör man det händer det att man får se något man aldrig tidigare sett.”
Vi får följa med honom på träning, på läger, i bilen på väg till träning, i iskalla träningshallar och trista hotellrum runtom i Europa, i spänd väntan på tävlingsdagen och ofta med en noga utvald bok som följeslagare.
Han skriver öppet och okonstlat om skador, ovisshet, rutiner, tvivel – och om segheten som hindrar honom från att ge upp. Året framskrider i en lugn och avslappnad berättartakt, kryddad av anekdoter, insikter och en dos torr humor.
Det blir rätt mycket kampsport, även om boken helt klart är skriven med tanken på den oinvigde. Samtidigt säger det kanske mest om graden av besatthet som krävs för att nå målet, och ger också en intressant insikt i en mycket disciplinerad subkultur.
Den stora behållningen för mig är Åsbackas analys av sin egen drivkraft, och hans tankar runt allt från skrivande till klass. Det är ett osminkat och sympatiskt självporträtt, och samtidigt en eloge till det vi älskar att göra. Varför älskar vi det? Vad ger det oss, och hur mycket är vi villiga att betala för insikten?
Bok: Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut – en bok om kampsport och litteratur
Författare: Robert Åsbacka.
Förlag: Schildts & Söderströms
Åsbacka beskriver sig själv som en långdistansare i båda. Hans författarskap började sakta. Tidiga motgångar följdes av framgång, men precis som med tränandet går konjunkturen upp och ner: tillvaron som författare är tillfredsställande men osäker. ”Att skriva är som att följa en smal och slingrande väg in i ett skogslandskap. Och för att veta vad som döljer sig bakom nästa krök måste man skriva sig dit…gör man det händer det att man får se något man aldrig tidigare sett.”
Vi får följa med honom på träning, på läger, i bilen på väg till träning, i iskalla träningshallar och trista hotellrum runtom i Europa, i spänd väntan på tävlingsdagen och ofta med en noga utvald bok som följeslagare.
Han skriver öppet och okonstlat om skador, ovisshet, rutiner, tvivel – och om segheten som hindrar honom från att ge upp. Året framskrider i en lugn och avslappnad berättartakt, kryddad av anekdoter, insikter och en dos torr humor.
Det blir rätt mycket kampsport, även om boken helt klart är skriven med tanken på den oinvigde. Samtidigt säger det kanske mest om graden av besatthet som krävs för att nå målet, och ger också en intressant insikt i en mycket disciplinerad subkultur.
Den stora behållningen för mig är Åsbackas analys av sin egen drivkraft, och hans tankar runt allt från skrivande till klass. Det är ett osminkat och sympatiskt självporträtt, och samtidigt en eloge till det vi älskar att göra. Varför älskar vi det? Vad ger det oss, och hur mycket är vi villiga att betala för insikten?
Bok: Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut – en bok om kampsport och litteratur
Författare: Robert Åsbacka.
Förlag: Schildts & Söderströms