Recensioner
För många länder sen av Zinaida Lindén
Joanna Nylund
Zinaida Lindén följer författarskapets gyllene regel och skriver om något hon verkar veta mycket om: rotlöshet i alla dess former. Läsaren får följa huvudpersonen Galina från barndomen i 1970-talets Leningrad till tillvaron som diplomathustru bosatt i Åbo, med skymtar av de länder som legat däremellan.
Galina är på många sätt en kvinna på drift i en syn- bart stabil tillvaro. Föräldralös och landlös rör sig hennes tankar till barndomens stad och ungdomskärleken Roman som hon, trots ett relativt lyckligt äktenskap, återknyter kontakten med. Det verkliga föremålet för hennes längtan är ändå de förlorade föräldrarna, vars intensiva kärlek till varandra gav barnet en undanskymd roll i familjen.
Föräldrarnas egensinniga symbios och ambitioner står i kontrast till Galinas egen tvehågsenhet. hon sörjer sin halvfärdiga utbildning och ointressanta roll som diplomathustru; kärleken till barnen blir den fasta punkten. Men tänk om de också flyttar?
Galina har vuxit upp som ateist. I Åbo sker en förvirrande kulturkrock med kristna som åker på evangelisationsresor till Ryssland. en ny och obekant rotlöshet uppstår när dottern kommer hem och meddelar att hon vill bli missionär. ”Men du ville ju bli arkitekt ...”
De tydligast utmejslade karaktärerna är Galinas föräldrar, och dem skulle jag gärna läsa mera om: glada pappa patologen med sina obduktionsprotokoll på soffbordet, den emanciperade mamman som ”inte ens kan tända gasugnen” och spenderar all tid på jobbet som förlagsredaktör.
Boken känns stundvis så självbiografisk att jag hinner glömma att det är Galina, inte Zinaida, som talar. hon sätter ord på främlingsskapet som de som vuxit upp i Sovjet kan känna inför det ”nya” Ryssland, och på vad det kan innebära att resa hem utan att längre hitta fram. Men framför allt är det här en berättelse om ett öde som många människor i världen delar: känslan av att ha blivit omkörd av tiden, av att ha mist sitt sammanhang och därigenom förmågan att passa in i sitt eget liv.
För många länder sen är också i allra högsta grad
en roman om den globala människan som obehindrat rör sig mellan länder, språk och kulturer men som under den kosmopolitiska ytan är ensammare än de flesta.
Det finns en rastlöshet i berättelsen som kryper under skinnet på mig när jag läser, och när jag är färdig är huvudet fullt av tankar på vad identitet egentligen är.
Rotlöshet – fysisk, själslig, andlig – är tillvaron på ett gungfly där framåtrörelsen saknas. När en omvälvande hemlighet sent omsider avslöjas för Galina får den en renande effekt – man förstår att här, äntligen, finns förändringens frö. Kanske kan sanningen bli den nya fasta punkten?
Galina är på många sätt en kvinna på drift i en syn- bart stabil tillvaro. Föräldralös och landlös rör sig hennes tankar till barndomens stad och ungdomskärleken Roman som hon, trots ett relativt lyckligt äktenskap, återknyter kontakten med. Det verkliga föremålet för hennes längtan är ändå de förlorade föräldrarna, vars intensiva kärlek till varandra gav barnet en undanskymd roll i familjen.
Föräldrarnas egensinniga symbios och ambitioner står i kontrast till Galinas egen tvehågsenhet. hon sörjer sin halvfärdiga utbildning och ointressanta roll som diplomathustru; kärleken till barnen blir den fasta punkten. Men tänk om de också flyttar?
Galina har vuxit upp som ateist. I Åbo sker en förvirrande kulturkrock med kristna som åker på evangelisationsresor till Ryssland. en ny och obekant rotlöshet uppstår när dottern kommer hem och meddelar att hon vill bli missionär. ”Men du ville ju bli arkitekt ...”
De tydligast utmejslade karaktärerna är Galinas föräldrar, och dem skulle jag gärna läsa mera om: glada pappa patologen med sina obduktionsprotokoll på soffbordet, den emanciperade mamman som ”inte ens kan tända gasugnen” och spenderar all tid på jobbet som förlagsredaktör.
Boken känns stundvis så självbiografisk att jag hinner glömma att det är Galina, inte Zinaida, som talar. hon sätter ord på främlingsskapet som de som vuxit upp i Sovjet kan känna inför det ”nya” Ryssland, och på vad det kan innebära att resa hem utan att längre hitta fram. Men framför allt är det här en berättelse om ett öde som många människor i världen delar: känslan av att ha blivit omkörd av tiden, av att ha mist sitt sammanhang och därigenom förmågan att passa in i sitt eget liv.
För många länder sen är också i allra högsta grad
en roman om den globala människan som obehindrat rör sig mellan länder, språk och kulturer men som under den kosmopolitiska ytan är ensammare än de flesta.
Det finns en rastlöshet i berättelsen som kryper under skinnet på mig när jag läser, och när jag är färdig är huvudet fullt av tankar på vad identitet egentligen är.
Rotlöshet – fysisk, själslig, andlig – är tillvaron på ett gungfly där framåtrörelsen saknas. När en omvälvande hemlighet sent omsider avslöjas för Galina får den en renande effekt – man förstår att här, äntligen, finns förändringens frö. Kanske kan sanningen bli den nya fasta punkten?