Recensioner

För många länder sen av Zinaida Lindén

Joanna Nylund

Zinaida Lindén följer författarskapets gyllene regel och skriver om något hon verkar veta mycket om: rotlöshet i alla dess former. Läsaren får följa huvudpersonen Galina från barndomen i 1970-talets Leningrad till tillvaron som diplomathustru bosatt i Åbo, med skymtar av de länder som legat däremellan.

Galina är på många sätt en kvinna på drift i en syn- bart stabil tillvaro. Föräldralös och landlös rör sig hennes tankar till barndomens stad och ungdomskärleken Roman som hon, trots ett relativt lyckligt äktenskap, återknyter kontakten med. Det verkliga föremålet för hennes längtan är ändå de förlorade föräldrarna, vars intensiva kärlek till varandra gav barnet en undanskymd roll i familjen.

Föräldrarnas egensinniga symbios och ambitioner står i kontrast till Galinas egen tvehågsenhet. hon sörjer sin halvfärdiga utbildning och ointressanta roll som diplomathustru; kärleken till barnen blir den fasta punkten. Men tänk om de också flyttar?

Galina har vuxit upp som ateist. I Åbo sker en förvirrande kulturkrock med kristna som åker på evangelisationsresor till Ryssland. en ny och obekant rotlöshet uppstår när dottern kommer hem och meddelar att hon vill bli missionär. ”Men du ville ju bli arkitekt ...”

De tydligast utmejslade karaktärerna är Galinas föräldrar, och dem skulle jag gärna läsa mera om: glada pappa patologen med sina obduktionsprotokoll på soffbordet, den emanciperade mamman som ”inte ens kan tända gasugnen” och spenderar all tid på jobbet som förlagsredaktör.

Boken känns stundvis så självbiografisk att jag hinner glömma att det är Galina, inte Zinaida, som talar. hon sätter ord på främlingsskapet som de som vuxit upp i Sovjet kan känna inför det ”nya” Ryssland, och på vad det kan innebära att resa hem utan att längre hitta fram. Men framför allt är det här en berättelse om ett öde som många människor i världen delar: känslan av att ha blivit omkörd av tiden, av att ha mist sitt sammanhang och därigenom förmågan att passa in i sitt eget liv.

För många länder sen är också i allra högsta grad
en roman om den globala människan som obehindrat rör sig mellan länder, språk och kulturer men som under den kosmopolitiska ytan är ensammare än de flesta.

Det finns en rastlöshet i berättelsen som kryper under skinnet på mig när jag läser, och när jag är färdig är huvudet fullt av tankar på vad identitet egentligen är.

Rotlöshet – fysisk, själslig, andlig – är tillvaron på ett gungfly där framåtrörelsen saknas. När en omvälvande hemlighet sent omsider avslöjas för Galina får den en renande effekt – man förstår att här, äntligen, finns förändringens frö. Kanske kan sanningen bli den nya fasta punkten?

Sorgen är tung, lång och lite vacker också

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

"Kanske du kan stanna kvar i långfredagen i år – anklaga Gud om du vill, han kan ta det"

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

Kristi lidande kan inte jämföras med Ukrainas

Ukraina. Folket i Ukraina lider. De dödas, lämlästas och tvingas lämna sina hem. Familjerna är trasiga och lever under konstant tryck. Man vet inte vad nästa missil träffar. Pastor Oleksandr Pokas vill ändå inte jämföra det med Kristi lidande. Kristus är unik och hans lidande kan inte jämföras med någon persons eller nations, säger han. 6.4.2023 kl. 15:33

"Vi måste mena det: Förmedla lyckan och kärleken över att graven är tom"

Åland. I Getakören är den yngsta sångaren fem år och de äldsta pensionärer, huvudsaken är att ha roligt – och kören dirigeras av rullstolsbrukaren Miina Fagerlund som dirigerar med ansiktet när armarna inte orkar. ”Graven är tom!” ska de sjunga triumferande i påsk. 5.4.2023 kl. 14:15