Recensioner
Det är en väg, inte ett mål
Sofia Torvalds
Förvandlingar – från död till liv
Författare: Göran Skytte
Förlag: Libris 2013
Journalisten, författaren och förkunnaren Göran Skyttes färska bok tar avstamp i Vasa. Genast i andra stycket skriver han att den österbottniska svenskan för honom är vackrare än någon rikssvensk dialekt. Efter en spännande resa med ”magnifika” Sonja Rosbäck och hennes skrothög till bil tar han läsaren till Sionkyrkan i Vasa, till en ganska välfylld sal. På första raden (ovetande om vilka koder som råder i Sionkyrkan) sätter sig en kulturperson vid namn Anna, och efter att Skytte har talat färdigt tror hon att hon kan börja tro.
Skyttes bok Förvandlingar – från död till liv handlar inte bara om folk han träffar under sina resor, om deras väg till tro. Den handlar minst lika mycket om hans egen tro och då framför allt om vad som hände innan och efter att han drabbades av stroke i april 2012. Bitvis känns materialet fragmentariskt, bitvis lite naivt. Naiviteten kommer sig av att Skytte är noga med att granska sitt eget liv och sina egna motiv, men berättelserna om dem han möter blir tunna och glansbildsaktiga i jämförelse.
Själv intresserar jag mig ganska lite för det som händer när någon börjar tro. Jag vill hellre veta hur man fortsätter.
Lyckligtvis går Skytte in också på det. Jag uppskattar mest bokens sista tredjedel som börjar med att Skytte föreläser på ett möte och efteråt träffar en kvinna som vill veta om han är frälst. Han ger ett vagt svar som antagligen gör kvinnan besviken, men sedan beger han sig på en upptäcktsresa med syftet att hitta det rätta svaret. Den resan blir intressant.
Här avtäcks småningom en berättelse om livet före blodpropparna som ledde till hans stroke: ett liv på resa, ett liv med jobb sju dagar i veckan, ett liv där det inte fanns rum att be tidebön tio minuter per dag. Det personliga fungerar som en nyckel till det mer allmänna: att vara frälst är en resa. Det är en fortgående process. Det går inte ”av sig själv” att varken bli eller vara frälst.
Det är intressant att granska just ordet ”frälst” i en tid då man ganska obesvärat kan röra sig från samfund till samfund: träffa Halldorf ena dagen och Stinissen den andra, ösa andlig föda ur frikyrkotraditionen liksom ur den ortodoxa och katolska. I en sådan tid möts personer som menar något särskilt med ”frälst” och sådana som inte riktigt förstår vad ordet betyder. Det är just det mötet som är intressant, det är där det bränner till.
När Göran Skytte låg på sjukhus och inte visste om han skulle leva eller dö eller kanske bli ett kolli som inte kan ta hand om sig själv fylldes han av lugn. I sängarna runtomkring låg människor fulla av dödsångest. Han bad tyst: ”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.”
I sista kapitlet blir han novis i den ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby. Den här gången klarar han av det där med en tidebön per dag.
Författare: Göran Skytte
Förlag: Libris 2013
Journalisten, författaren och förkunnaren Göran Skyttes färska bok tar avstamp i Vasa. Genast i andra stycket skriver han att den österbottniska svenskan för honom är vackrare än någon rikssvensk dialekt. Efter en spännande resa med ”magnifika” Sonja Rosbäck och hennes skrothög till bil tar han läsaren till Sionkyrkan i Vasa, till en ganska välfylld sal. På första raden (ovetande om vilka koder som råder i Sionkyrkan) sätter sig en kulturperson vid namn Anna, och efter att Skytte har talat färdigt tror hon att hon kan börja tro.
Skyttes bok Förvandlingar – från död till liv handlar inte bara om folk han träffar under sina resor, om deras väg till tro. Den handlar minst lika mycket om hans egen tro och då framför allt om vad som hände innan och efter att han drabbades av stroke i april 2012. Bitvis känns materialet fragmentariskt, bitvis lite naivt. Naiviteten kommer sig av att Skytte är noga med att granska sitt eget liv och sina egna motiv, men berättelserna om dem han möter blir tunna och glansbildsaktiga i jämförelse.
Själv intresserar jag mig ganska lite för det som händer när någon börjar tro. Jag vill hellre veta hur man fortsätter.
Lyckligtvis går Skytte in också på det. Jag uppskattar mest bokens sista tredjedel som börjar med att Skytte föreläser på ett möte och efteråt träffar en kvinna som vill veta om han är frälst. Han ger ett vagt svar som antagligen gör kvinnan besviken, men sedan beger han sig på en upptäcktsresa med syftet att hitta det rätta svaret. Den resan blir intressant.
Här avtäcks småningom en berättelse om livet före blodpropparna som ledde till hans stroke: ett liv på resa, ett liv med jobb sju dagar i veckan, ett liv där det inte fanns rum att be tidebön tio minuter per dag. Det personliga fungerar som en nyckel till det mer allmänna: att vara frälst är en resa. Det är en fortgående process. Det går inte ”av sig själv” att varken bli eller vara frälst.
Det är intressant att granska just ordet ”frälst” i en tid då man ganska obesvärat kan röra sig från samfund till samfund: träffa Halldorf ena dagen och Stinissen den andra, ösa andlig föda ur frikyrkotraditionen liksom ur den ortodoxa och katolska. I en sådan tid möts personer som menar något särskilt med ”frälst” och sådana som inte riktigt förstår vad ordet betyder. Det är just det mötet som är intressant, det är där det bränner till.
När Göran Skytte låg på sjukhus och inte visste om han skulle leva eller dö eller kanske bli ett kolli som inte kan ta hand om sig själv fylldes han av lugn. I sängarna runtomkring låg människor fulla av dödsångest. Han bad tyst: ”Jesus, jag överlämnar mig i dina händer. Amen.”
I sista kapitlet blir han novis i den ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby. Den här gången klarar han av det där med en tidebön per dag.