Recensioner
Naken tungviktarmusik
Christa Mickelsson
Peter Hallström infriar recensentens förväntningar med skivan "Brev från en förlorad son."
Peter Hallström: Brev från en förlorad son
Producent: Sven Lindvall
Skivbolag: Carpe Diem (Sweden)
Peter Hallström är lite av en doldis i den svenska musikvärlden. Han är känd som låtskrivare åt flera av de riktigt stora svenska artisterna och mannen bakom flera bidrag i den svenska visskatten, men anonym för den breda publiken. I och med hans debutalbum Brev från en förlorad son öppnar han upp dörren till pianisten, sångaren och artisten Hallström.
Det här är alltså den stora skäggiga svenskens första egna skiva och det är tydligt att det för Hallström handlar om inte så mycket en uppgörelse som en försoning med det förflutna. I hans fall är det en bearbetning av den religiösa uppväxten.
Bland det tyngre textmaterialet om barnet som blev osynliggjort finns också några mera lättsamma låtar. Höjdare som Peter LeMarc, Py Bäckman och Mauro Scocco bidrar med text till skivan. På skivan ryms dessutom Hallströms egna versioner av bland annat Sarah Dawn-Finers Kärleksvisan och Björn Skifs Håll mitt hjärta. Det höga tonläget i den förstnämnda tar inte fram det optimala i Hallströms röst och versionen känns i övrigt också onödigt släpig (varför göra om det som Dawn-Finer redan fulländat?). Däremot är Håll mitt hjärta en mycket trevlig, om än snarlik, version i Hallströmtappning.
Ungefär hälften av musiken har Hallström skrivit själv. Resten är gjord tillsammans med Nicci Notini Wallin, Kim Richey och Sarah Dawn Finer. Den låt som i mitt tycke smäller högst är det avslutande spåret Viskar en bön, med text av Mauro Scocco. Det vilar en stämning av förväntan och frid över låten. Hade textförfattaren bara pillat in ett endaste litet ord om jul eller advent i texten är jag övertygad om att den kunde spelas på julkonserter landet över, och kanske till och med kunde göra det oberoende av julkoppling eller inte. Smaka bara på textraden ”Något tändes i natt som räcker ett liv”.
Musiken och produktionen är högklassig. Bland de tio spåren finns ingen utfyllnad. Peter Hallström påminner vokalistiskt mycket om Frank Ådahl (om än lite mörkare och ännu behagligare) och både lyriskt och musikaliskt kunde man tro att det är bröderna Ådahl som skrivit titelspåret Brev från en förlorad son, i sin tyngd och ärlighet och med den gospelinspirerade flygeln som ackompanjemang. Jag är också riktigt förtjust i Salig för en stund med äkta bluegrasstämning tack vare Esbjörn Hazelius på mandolin och den tunga knäppande kontrabasmattan i bakgrunden.
Mina höga förväntningar på skivan infrias till stor del. Allra bäst gör sig antagligen musiken ändå live – Peter Hallström lär ska vara en otrolig liveartist som rör allt i publikväg till tårar.
Producent: Sven Lindvall
Skivbolag: Carpe Diem (Sweden)
Peter Hallström är lite av en doldis i den svenska musikvärlden. Han är känd som låtskrivare åt flera av de riktigt stora svenska artisterna och mannen bakom flera bidrag i den svenska visskatten, men anonym för den breda publiken. I och med hans debutalbum Brev från en förlorad son öppnar han upp dörren till pianisten, sångaren och artisten Hallström.
Det här är alltså den stora skäggiga svenskens första egna skiva och det är tydligt att det för Hallström handlar om inte så mycket en uppgörelse som en försoning med det förflutna. I hans fall är det en bearbetning av den religiösa uppväxten.
Bland det tyngre textmaterialet om barnet som blev osynliggjort finns också några mera lättsamma låtar. Höjdare som Peter LeMarc, Py Bäckman och Mauro Scocco bidrar med text till skivan. På skivan ryms dessutom Hallströms egna versioner av bland annat Sarah Dawn-Finers Kärleksvisan och Björn Skifs Håll mitt hjärta. Det höga tonläget i den förstnämnda tar inte fram det optimala i Hallströms röst och versionen känns i övrigt också onödigt släpig (varför göra om det som Dawn-Finer redan fulländat?). Däremot är Håll mitt hjärta en mycket trevlig, om än snarlik, version i Hallströmtappning.
Ungefär hälften av musiken har Hallström skrivit själv. Resten är gjord tillsammans med Nicci Notini Wallin, Kim Richey och Sarah Dawn Finer. Den låt som i mitt tycke smäller högst är det avslutande spåret Viskar en bön, med text av Mauro Scocco. Det vilar en stämning av förväntan och frid över låten. Hade textförfattaren bara pillat in ett endaste litet ord om jul eller advent i texten är jag övertygad om att den kunde spelas på julkonserter landet över, och kanske till och med kunde göra det oberoende av julkoppling eller inte. Smaka bara på textraden ”Något tändes i natt som räcker ett liv”.
Musiken och produktionen är högklassig. Bland de tio spåren finns ingen utfyllnad. Peter Hallström påminner vokalistiskt mycket om Frank Ådahl (om än lite mörkare och ännu behagligare) och både lyriskt och musikaliskt kunde man tro att det är bröderna Ådahl som skrivit titelspåret Brev från en förlorad son, i sin tyngd och ärlighet och med den gospelinspirerade flygeln som ackompanjemang. Jag är också riktigt förtjust i Salig för en stund med äkta bluegrasstämning tack vare Esbjörn Hazelius på mandolin och den tunga knäppande kontrabasmattan i bakgrunden.
Mina höga förväntningar på skivan infrias till stor del. Allra bäst gör sig antagligen musiken ändå live – Peter Hallström lär ska vara en otrolig liveartist som rör allt i publikväg till tårar.
