Recensioner
Den svåra vägen tillbaka
Christa Mickelsson
25.10.2012
Musikal
Från dröm till verklighet
Musik och manus: Tomas Enroth
Text: Thomas Enroth och Lasse Berghagen
Regi: Bill Ravall och Thomas Enroth
Produktion: Per-Erik Krooks och Tomas Enroth
I rollerna: Frida: Annika Strömberg, Hans: Bill Ravall, Sally: Fanny Stenberg, Anna: Lina Forsblom, Håkan: Christian Vesterkvist, Fredrik: Mats Widjeskoog
En i raden av österbottniska återvändare är Frida, huvudpersonen i musikalen Från dröm till verklighet. Efter tio år i Stockholm kommer hon hem till den lilla byn på landsbygden och möter sin alkoholiserade far, den förfallna hemgården och alla de minnen hon lyckats lägga lock på.
Berättelsen är gjord i musikalform, som ett resultat av Thomas Enroths mångåriga dröm. Man kan läsa mellan raderna att musikalen är Enroths egna berättelse – en slags uppgörelse med den trångsynthet och bitterhet som håller drömförverkligare i små österbottniska byar (och på alla andra ställen för den delen) tillbaka.
Som projekt är musikalen Från dröm till verklighet en storskalig satsning. Den genomförs som en turnerande föreställning i hela Svenskfinland under hösten 2012 och våren 2013. De enkla kulisserna, den inspelade musiken och den lilla ensemblen på sex personer möjliggör ett sådant arrangemang. Att musikalen dessutom är producerad och genomförs helt utan fondpengar är imponerande då så många finlandssvenska projekt aldrig blir av på grund av uteblivet fondrassel.
Och visst är det så att genomförandet på många fronter andas amatörmässighet. Den finlandssvenska publiken är helt enkelt bortskämd med påkostade produktioner där ljud och ljus samverkar med innehåll till nästintill perfektion. En eloge ska Enroth med team ändå ha för att uttryckligen ”vilja väcka liv i landsbygden och fylla UF-lokalerna som står tomma”.
Vad gäller de yttre omständigheterna kan jag gott leva med det som vi i mina hemknutar brukar kalla ”heimlaga”. Att berättelsen inte håller blir däremot den största stötestenen. Känslorna är för stora, utan att vara trovärdiga, och upplösningen är för enkel och rosenröd. Inte heller förstår jag mig på det överraskande och smått bisarra andliga klimaxet i slutet med textrader som ”Endast kärleken är helig, den är människans bästa vän” i kombination med ”Helig är din nåd” och ”Hosianna”.
Musiken, i genren svensktoppsschlager, lyfter lyckligtvis ändå tidvis föreställningen. Det som för mig trots allt förblir ett mysterium är att kvällens stora stjärna, Fanny Stenberg, med sin klara röst och utstrålning, lyfts fram med bara femton minuter kvar till slutet. Att hon fram till dess suttit bakom scenen och rullat tummarna i två timmar är inte bara synd och skam, utan nästintill skandal. Ett sista plus går till Christian Vesterqvist i rollen som den tatuerade godhjärtade prästen. När hans mörka bas håller får han hela Kronoby Samlingshus att skälva.
Från dröm till verklighet
Musik och manus: Tomas Enroth
Text: Thomas Enroth och Lasse Berghagen
Regi: Bill Ravall och Thomas Enroth
Produktion: Per-Erik Krooks och Tomas Enroth
I rollerna: Frida: Annika Strömberg, Hans: Bill Ravall, Sally: Fanny Stenberg, Anna: Lina Forsblom, Håkan: Christian Vesterkvist, Fredrik: Mats Widjeskoog
En i raden av österbottniska återvändare är Frida, huvudpersonen i musikalen Från dröm till verklighet. Efter tio år i Stockholm kommer hon hem till den lilla byn på landsbygden och möter sin alkoholiserade far, den förfallna hemgården och alla de minnen hon lyckats lägga lock på.
Berättelsen är gjord i musikalform, som ett resultat av Thomas Enroths mångåriga dröm. Man kan läsa mellan raderna att musikalen är Enroths egna berättelse – en slags uppgörelse med den trångsynthet och bitterhet som håller drömförverkligare i små österbottniska byar (och på alla andra ställen för den delen) tillbaka.
Som projekt är musikalen Från dröm till verklighet en storskalig satsning. Den genomförs som en turnerande föreställning i hela Svenskfinland under hösten 2012 och våren 2013. De enkla kulisserna, den inspelade musiken och den lilla ensemblen på sex personer möjliggör ett sådant arrangemang. Att musikalen dessutom är producerad och genomförs helt utan fondpengar är imponerande då så många finlandssvenska projekt aldrig blir av på grund av uteblivet fondrassel.
Och visst är det så att genomförandet på många fronter andas amatörmässighet. Den finlandssvenska publiken är helt enkelt bortskämd med påkostade produktioner där ljud och ljus samverkar med innehåll till nästintill perfektion. En eloge ska Enroth med team ändå ha för att uttryckligen ”vilja väcka liv i landsbygden och fylla UF-lokalerna som står tomma”.
Vad gäller de yttre omständigheterna kan jag gott leva med det som vi i mina hemknutar brukar kalla ”heimlaga”. Att berättelsen inte håller blir däremot den största stötestenen. Känslorna är för stora, utan att vara trovärdiga, och upplösningen är för enkel och rosenröd. Inte heller förstår jag mig på det överraskande och smått bisarra andliga klimaxet i slutet med textrader som ”Endast kärleken är helig, den är människans bästa vän” i kombination med ”Helig är din nåd” och ”Hosianna”.
Musiken, i genren svensktoppsschlager, lyfter lyckligtvis ändå tidvis föreställningen. Det som för mig trots allt förblir ett mysterium är att kvällens stora stjärna, Fanny Stenberg, med sin klara röst och utstrålning, lyfts fram med bara femton minuter kvar till slutet. Att hon fram till dess suttit bakom scenen och rullat tummarna i två timmar är inte bara synd och skam, utan nästintill skandal. Ett sista plus går till Christian Vesterqvist i rollen som den tatuerade godhjärtade prästen. När hans mörka bas håller får han hela Kronoby Samlingshus att skälva.