Recensioner
Film: Vi måste prata om Kevin
Sofia Torvalds
23.04.2012
En hatad kvinna bor ensam i ett ruckel och försöker klara av att stiga
upp på morgonen, gå på jobb och få i sig annat än bara rödvin. Hon heter
Eva och hennes son Kevin är killen som bommade igen skolan med lås, tog
sin pilbåge och började skjuta ner sina klasskamrater.
Filmen bygger på en roman av Lionel Shriver och sammanfattar den skräck vi känner då ett barn börjar växa snett: är barnet ont eller är allt mammans/föräldrarnas fel?
Tilda Swinton som en isande kall och ovillig mor är samtidigt lätt sympatisk i sin hjälplöshet. Hon försöker tafatt vara mamma, men hon förmår inte. Hon har ingen kärlek i sig.
Den som intresserar sig för anknytningsteorier kan fråga sig om en otrygg anknytning faktiskt föder psykopater. Det känns som om det är just den berättelsen som regissören Lynne Ramsay bestämt sig för att skildra: barnet försöker få kontakt, men eftersom hans kontaktförsök begränsar sig till oavbrutet babyskrik och vägran att delta i potträning står den ovilliga modern handfallen inför sitt omöjliga barn. Pappan är godmodig och frånvarande, men det är mamman pojken vill åt, mamman, mamman.
Sedan psykoanalytikern John Bowlby lanserade anknytningsteorin har vi fått lära oss att ingen föds ond. Ett ont barn hör hemma i en annan genre: den som handlar om exorcism och skräck. Därför tolkar vi obönhörligen Kevins brist på empati som en följd av moders bristande empati. Det blir nästan övertydligt.
Det är först i de stunder då moderns kyla byts ut mot ett försök till kärlek som filmen börjar leva.
Kevin gjorde sitt yttersta för att äntligen få mammas uppmärksamhet. På slutet lyckades han kanske.
Vi måste prata om Kevin. (Urspr. We need to talk about Kevin) Regi: Lynne Ramsay. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller.
Filmen bygger på en roman av Lionel Shriver och sammanfattar den skräck vi känner då ett barn börjar växa snett: är barnet ont eller är allt mammans/föräldrarnas fel?
Tilda Swinton som en isande kall och ovillig mor är samtidigt lätt sympatisk i sin hjälplöshet. Hon försöker tafatt vara mamma, men hon förmår inte. Hon har ingen kärlek i sig.
Den som intresserar sig för anknytningsteorier kan fråga sig om en otrygg anknytning faktiskt föder psykopater. Det känns som om det är just den berättelsen som regissören Lynne Ramsay bestämt sig för att skildra: barnet försöker få kontakt, men eftersom hans kontaktförsök begränsar sig till oavbrutet babyskrik och vägran att delta i potträning står den ovilliga modern handfallen inför sitt omöjliga barn. Pappan är godmodig och frånvarande, men det är mamman pojken vill åt, mamman, mamman.
Sedan psykoanalytikern John Bowlby lanserade anknytningsteorin har vi fått lära oss att ingen föds ond. Ett ont barn hör hemma i en annan genre: den som handlar om exorcism och skräck. Därför tolkar vi obönhörligen Kevins brist på empati som en följd av moders bristande empati. Det blir nästan övertydligt.
Det är först i de stunder då moderns kyla byts ut mot ett försök till kärlek som filmen börjar leva.
Kevin gjorde sitt yttersta för att äntligen få mammas uppmärksamhet. På slutet lyckades han kanske.
Vi måste prata om Kevin. (Urspr. We need to talk about Kevin) Regi: Lynne Ramsay. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller.