Han hittade stenar formade som knivar. Han hittade träbitar. Han hittade plastrundlar som skapta för att blåsa såpbubblor igenom. Han hittade en halv papperssax. (Den packade hans pappa snällt i sitt handbagage på väg hem till Finland, varpå han genast åkte fast i säkerhetskontrollen på flygfältet.)
Jag blir galen på det där samlandet och på alla små drinkparaplyn som måste smusslas ner i skräpkorgen i hemlighet, bara för att bli återupptäckta och triumferande återinförda i reliksamlingen.
Men samtidigt: jag samlar också. Jag bär ständigt med mig kors och bönearmband och radband. Jag omringas av andliga böcker som är fulla av hundöron trots att jag är helt emot att man viker hundöron på böcker. Släpp inte in mig i en andlig krims-krams-butik. Jag köper vad som helst. Jag är den där personen som skulle ha roffat åt mig helgonben och bitar av Jesus kors om jag levt på medeltiden och haft mycket fyrk.
Varför? Det är som om jag behövde något som förankrar mig i det heliga, det som gör allting möjligt. Jag läser om den amerikanska poeten Barton Sutter, som menade att hans religiösa bakgrund lärde honom något om kraften i magi och omvandling, och gjorde honom till poet.
Du rör vid ett litet ting, du smakar på ett ord, och pang: en hel värld öppnar sig. Det är magiskt.