Deras spontana lekar ger mig glädje och deras konversationer är både roliga och påhittiga. Det som jag främst slås av är att barn alltid verkar söka sig till andra barn med hoppet om att en kontakt ska kunna skapas. Sökandet efter vänskap är på något sätt inbyggt i deras grundläggande sätt att umgås med varandra. Och så fort ett frö till vänskapen etablerats, kommer de ofta att spontant inleda en lek och utforska sin nya relation.
Medan denna instinktiva vilja att forma relationer präglar barndomen, tenderar den att svalna något när vi blir vuxna. Istället för att spontant se en annan som en potentiell vän, vill många av oss hellre hålla en viss distans till ”främlingen”. Vi blir lite bekväma av oss och mindre villiga att ta in någon som inte hör hemma inom vår trygghetssfär. Barnets nyfikenhet inför den andra ersätts därmed med förhoppningen om att det invanda ska få bestå.
En sådan försiktighet har däremot under den senaste tiden blivit allt mera ohållbar. Vi kan inte längre undvika främlingen, utan hens närvaro gör sig ständigt påmind i samhället. Bland annat blir främmande kulturella uttryck allt mera synliga, olika språk som vi inte tidigare påträffat hör vi i vår omgivning, alternativa klädnader syns i stadsbilden, och icke-kristna religiösa inslag gör sig ständigt påminda. Det som en gång kändes som långt borta och eventuellt även exotiskt, har i allt större utsträckning blivit vår vardag.
Främlingens ovilja (eller oförmåga) att hålla sig på avstånd tvingar oss ut ur vår bekväma och trygga sfär och in i en samtid som kräver att vi söker kontakt med hen. Vi kan inte längre nöja oss med det invanda, utan vi måste lära oss att forma nya gemenskaper och skapa nya vänskaper. Eller uttryckt på ett annat sätt: Vi måste igen finna en väg tillbaka till barnets instinktiva vilja att forma relationer med främlingen.
I Matteusevangeliets adertonde kapitel uppmanar Jesus sina lärjungar att bli som barnen. I ljuset av de utmaningar som multikulturella uttryck i samhället innebär kan vi kanske tolka denna uppmaning av Jesus som en uppmaning att återfinna vår barndoms längtan efter lekkamrater. Bland annat genom kyrkans liv inbjuds vi att ta del av en helig lek där vi kan öva oss att igen bli som barnen. Eller, för att omskriva något som Martin Lönnebo en gång skrev, i kyrkan erbjuds vi en plats där vi får växa så att vi åter kan bli stora som barn.