Stiftsfullmäktiges ordförande Johanna Korhonens lista på frågor kring ekonomiska oklarheter har fått både ärkebiskop Kari Mäkinen och Helsingfors samfällighet att reagera med tydliga signaler om att det här måste redas ut. Ledningsgruppen för samfälligheten beslöt i slutet av förra veckan att anlita hjälp för att se över sin ekonomiövervakning – framför allt för att följa med hur kreditkorten används. I den stora samfälligheten finns det flera hundra kreditkort i bruk, och det är helt klart att den interna övervakningen av varje kvitto och transaktion kan brista. Det är bra att systemen ses över.
Den svårare frågan handlar om ett allmänt förtroende som fått sig en rejäl törn. Ingen ska dömas i förtid och Teemu Laajasalo har som individ rätt att både förklara och ställa till rätta. Juridiskt sett är en del på listan inte heller straffbart. Problemet är den moraliska trovärdigheten, och ett etiskt ansvarstagande som inte rimmar med positionen och uppgiften. Också upprepat och oavsiktligt slarv som inte ses över motsvarar den bibliska bilden av den dåliga förvaltaren. Det handlar inte bara om fiffel. Det krävs mer av den som är i toppen, framför allt i ett ämbete som handlar om att tala om livets rätt och fel.
Tyvärr gick det alltså snett. Det finns inget annat sätt att säga det – och det har kyrkan gjort. Hur personen Teemu Laajasalo tacklar det återstår att se.
Finland bröstar sig över en låg korruption. Men klyftan mellan juridiskt och etiskt handlande verkar ha djupnat också hos oss. En riksåklagare som döms för jäv återinträder i sin post ”för att hans insatser behövs så väl”. En full riksdagsman gör fysiska övergrepp i korridoren medan alkoholdebatten pågår i plenisalen. Allt kan inte dömas och bestraffas. Men varför töjs gränserna bara för att det präntade ”nej:et” saknas?
Korruptionens väsen handlar inte om de särskilt onda och dåliga människorna, fastän det är lätt att tänka så. Korruption handlar om att något förändrats i den gemensamma uppsättningen normer för hur det är tillåtet att handla mot andra eller för att uppnå vissa mål eller fördelar.
När osunda beteenden ”bara händer”, utan att någon ingriper genast och nämner saker vid dess rätta namn, stärks en tystnadskultur som undergräver något så gammalmodigt men ändå välbehövligt som ”den allmänna moralen”. Många har protesten i ryggmärgen – men rädslan för att trampa in på den heliga individualismen gör ibland att försiktigheten slår till också när en befogad indignation vore helt på sin plats.
Därför är det viktigt att Laajasalos kvitton och fakturor reds ut ordentligt. Det drar en gräns och är enda sättet för kyrkan att hålla rent i systemen. Det är också enda sättet för Laajasalo själv att gå vidare.