Utlandsfinländarna är en grupp som är spridd över hela världen. Siffran varierar beroende på hur man vill räkna dem. Etniska finländare, från första till fjärde generationen, uppgår till 1,6 miljoner. Av dem är nästan lika många som finlandssvenskarna finländska medborgare. Årligen flyttar 10 000 nya finländare utomlands. Den evangelisk-lutherska kyrkan har i dag arbete bland utlandsfinländarna i 37 länder. Församlingarna och grupperna ser väldigt olika ut, både i åldersstruktur och storlek. I vissa av de gamla emigrantländerna, som till exempel Australien, är Finlandskopplingen en rest av sextiotalets stora arbetsemigration. I andra länder ser man en ny generation utlandsfinländare. Det handlar om unga, välutbildade, språkkunniga finska medborgare som flyttar antingen ensamma eller med sina familjer för att jobba som experter inom olika branscher. Det här syns till exempel i Kalifornien, där dataföretagen suger till sig arbetskraft. Allt fler unga studerar också numera utomlands, och många av dem åker inte hem igen när de fått sin examen.
Så varför kyrkan? I en värld där resande och internationell rörlighet är allt mer naturlig, behövs den? Folk är språkkunniga och en mångfald av medier, inte minst de sociala, gör att skotten mellan olika kulturer inte längre är så täta som förr. Det borde vara lätt att smälta in i en lokal församling.
Så är det också. Kyrkans utlandsarbete bland finländare räknar i dag även med det här. I arbetet lyfts det också fram hur en uppgift är att visa på hur kyrkan i världen erbjuder hem också i de nya länderna. Ändå är det betydelsefullt att den evangeliska-kyrkan i Finland håller kvar kontakten med dem som har flyttat ut. En stor del av folket i folkkyrkan finns faktiskt utomlands. De möter upp just den här tiden, till julsångsträffar och julkyrka i en miljö långt hemifrån. Många ”kommer hem till jul” på det här sättet. Och många av dem värderar, kanske mer än någonsin, till exempel den kristna fostran som kyrkan kan hjälpa dem att ge vidare till sina barn. Rörligheten gäller åt alla håll. Finländarna i världen är en resurs som kan bidra med något i sin kyrka, inte minst när och om de vänder hem igen. Där kan de, tillsammans med nyinflyttade finländare, luckra upp en tillsvidare rätt heterogen bild av kyrkan. Tyvärr har den resursen inte tagits till vara så som den kunde, och det här är också en av utlandsarbetets nya perspektiv.
Returen är nämligen inte lätt. Det vittnar många återvändare om. Bland kallduscharna både barn och vuxna möter efter några år utomlands finns allt ifrån misstro, avundsjuka till totalt ointresse. Barn som själva bott i de länder klassen läser om i geografi eller historia låter bli att korrigera ens rena felaktigheter för att inte skilja ur.
I själva verket är ointresset kanske det värsta. Det signalerar att erfarenheter man har inte har någon betydelse. Särskilt kyrkan har inte råd att signalera till någon att det kvittade att man kom hem igen.