Häromveckan lanserades ett tungt inlägg i kyrkans processande av äktenskaps- och vigselfrågan. Det handlar om en samling vetenskapliga artiklar som Kyrkans forskningscentral ger ut i volymen Perhe ja avioliitto muutoksessa (ung. Familjen och äktenskapet i förändring). Den är ett tvärsnitt av kunniga och engagerade röster just nu, allt ifrån de som många år fått brottas med frågan ur alla dess kyrkokonstitutionella och internt slitande synvinklar, som biskopsmötets generalsekreterare Jyri Komulainen, till röster från dem som lever vardagsliv i de familjekonstellationer som diskuteras.
I bänkraderna satt en hel rad teologer, familjerådgivare, församlingsmedarbetare. Spannet skvallrade om den långa väg som ingen riktigt ser någon lösning på. Intill professor emerita Eila Helander – som skrivit en utredning på biskopsmötets begäran – satt hennes egen emeritusprofessor, lika intensivt lyssnande på inläggen, lika bekymrad över hur man har hamnat här. Nej, trasslet med det könsneutrala äktenskapet börjar inte i mars 2017. Nystanet har långa trådar, där början kanske handlar om att den evangelisk-lutherska kyrkan aldrig riktigt rett ut vad den menar med ”äktenskap”.
I diskussionen framstod teologen Emma Audas bidrag som ett nytt grepp att se på frågan. Samtidigt var det också ett som får den teologiska jordskorpan att skälva till: Är det så att kyrkan inte har klart för sig varför den välsignar dem som vill ingå äktenskap just i kyrkan? Att det inte finns en väl underbyggd äktenskapsteologi – och att det är just därför kyrkan har kört in i något som tycks vara en återvändsgränd i frågan?
Audas pekade på hur uppfattningar som förs fram inte syns i någonstans kyrkans egna vigselformulär. Är tanken till exempel att förbundet mellan två människor ska vara en trygg ram för de eventuella barn som föds, så är det häpnadsväckande att det inte talas om barnen i de officiella dokumenten. Vad hände? undrar Audas. Försvann de av hänsyn till de frivilligt eller ofrivilligt barnlösa? I stor respekt för den gruppen påpekar Audas att det är bara ett exempel på hur äktenskapet som något som har betydelse för kyrkans liv försvinner.
Och det är här poängen ligger: Äktenskapet kan ses som ett uppdrag. I samma ljus får välsignelsen också sin naturliga plats. Man välsignas till ett uppdrag, en tjänst. Nu är det kyrkliga äktenskapet i stället något som riskerar att stöda det individualistiska tänkandet, där sådant som sammanhang, gemensamheter och kollektivt tjänande inte har någon plats. Och då förtvinar kyrkan, vilket konkret kan mätas i minskande dopfrekvens och ett allt längre mentalt avstånd.
Vad kan alltså äktenskapet bidra till för kyrkan? Vem bjuds in att axla uppdraget? Vem bjuds inte in? Varför? De här frågorna väcker helt nya perspektiv, blottar äktenskapets teologiska potential och utmanar kyrkan att ta itu med grunden i stället för att ta till halva lösningar.