När vilja och våga ställs mot varandra

Motorcykelfebern brukar komma den här årstiden. När tvåhjulingarna har vaknat upp ur sin dvala och snusar på vägdammet har förarna sådan abstinens att de tycker om att gasa på lite extra mycket. Och den som gillar ljudet av V2:an eller encylinders-KTM:n när den mullrar förbi vet känslan. Man behöver inte ens sitta på cykeln för att få en adrenalinrush. Det är då som viljan att ta motorcykelkörkort är som starkast.

Förra hösten hände något som jag trodde skulle ta kål på den årliga motorcykelfebern. När min 19-åriga studiekamrat dog i en motorcykelolycka konstaterade jag att jag nog får nöja mig med bil i alla fall.

Nu är våren här igen, och febern med den. Och samtidigt tankarna om risken. Borde jag som kristen respektera livet särskilt mycket och därför låta bli att utsätta mig för risker och möjliga faror? Eller kan min förtröstan på evigt liv vara större och löftet om frälsningen vara en motivering för att jag ska våga ta steget ut i det okända och riskfyllda?

Men när jag nu är en förnuftsmänniska, varför har jag ändå instinkterna som vill göra mig farlig? Varför vill jag åka motorcykel, klättra, surfa, åka långfärdsskridskor, resa jorden runt? Jag tror inte att Gud har gett oss äventyrslust för att sedan säga ”men det kan vara farligt så inte ska du göra det”. Jag tror att äventyrslusten är ett verktyg för att våga uppleva mer av livets goda.