Jag framhåller ofta att barn ska fritt få prata högt och leka under gudstjänster. Om vi vill att barn ska delta i gudstjänsten tror jag nämligen att vi inte kan kräva att de ska bete sig som vuxna. Barnen bör istället tillåtas vara barn, och jag tror att de unika bidrag som de kan ge till gudstjänsten då framträder. Jag har åtskilliga exempel, men jag vill nämna ett bidrag som min dotter Lea kom med när hon var två.
Lea var van att röra sig fritt i kyrkorummet. Inte sällan brukade hon gå eller springa omkring när det var gudstjänst och ofta kunde församlingen plötsligt höra henne skratta till. Trots att församlingen välkomnade Leas (och andra barns) uppsåt, tyckte jag att hon en söndag var onödigt stökig när de avlidna räknades upp. Eftersom jag ville att hon skulle ge de anhöriga ro, tog jag henne åt sidan och bad henne vara tyst en stund.
Jag såg att Lea blev olycklig för att hon inte fick springa omkring som vanligt. Därför förklarade jag för henne: ”Just nu finns det många i kyrkan som är ledsna eftersom de som de älskar har dött. De är nu i himlen med Jesus.”
Lea tittade förvånat på mig. Hon hade förstått att Jesus är så att säga ”osynlig”, men det här var första gången hon förstod att man kunde vara hos Jesus. Hon frågade ”Är de hos Jesus?”, och jag svarade: ”Ja, jag tror det. Och de har det säkert bra”. Sedan tillade jag: ”Men fastän de har det bra så saknar många dem. De är här i kyrkan med oss och är ledsna just nu. Därför är vi nu ledsna med dem. Men om en liten stund är det viktigt att du fortsätter att skratta och springa omkring här i kyrkan, så att de som är ledsna kan bli glada igen. Det är din uppgift här i kyrkan.”
Lea tog då en paus i leken och satt istället alldeles stilla och tyst tillsammans med mig, lyssnande på namnen som lästes upp.
Så fort jag sa att hon fick springa omkring igen, så sprudlade glädjen ur henne. Hon gick då ut i kyrksalen och skrattade och dansade så att alla i församlingen kunde se henne. Jag tror hon aldrig dansat så vackert och jag kunde se att församlingen uppskattade hennes glädje.
Jag vet inte vad de anhöriga till de avlidna tänkte när de såg Lea. Men jag vågar hoppas att hennes dans kunde hjälpa dem att föreställa sig glädje bortom graven. Jag vågar till och med hoppas att de kunde föreställa sig att deras anhöriga dansade bredvid Lea med samma iver som hon hade. Jag vågar hoppas att hon med sin glädje kunde skänka dem tröst.
En hoppfull och tröstande glädje är bara ett av de bidrag som barnen kan förmedla i gudstjänsten. Att tvinga barnen att sitta stilla i kyrkbänken skulle därför vara att missunna församlingen den lärdom som de kan skänka oss.